Kulturloggen

The End We Start From - Megan Hunter

En kvinna i London är på väg att föda sitt första barn. De vet att vattnet stiger, men det sker snabbare och mer okontrollerat än vad någon kunnat ana. Staden utryms, de ger sig iväg för att hitta en säker plats men ingen är säker. Sjukdom härjar, mänsklighetens sämsta sidor kommer fram i nöd och det är inte lätt att ta hand om ett litet barn när världen som vi känner den är på väg att gå under. 
Med korta och precisa stycken bygger Megan Hunter i sin romandebut upp en mild och dov beskrivning över världens undergång. Det poetiska språket och frånvaron av stora persongallerier, personerna har enbart en bokstav som namn, och fokus på det mänskliga beteendet är ett väldigt spännande berättargrepp för e dystopi. det handlar om mänsklighet i allmänhet och moderskap i synnerhet. det handlar ändå om kvinnans kamp att ta hand om sin son Z, hennes funderingar över hans uppfostran, tankar på att han aldrig kommer känna en annan värld än denna förändrade vär…

Omgångar - Jonna Fries
Att skriva om modern poesi är ingen enkel sak, det är egentligen enklare att låta den tala för sig själv. Det finns sällan en bunden form att analysera, en rytm att lista ut eller ens en handling. 
Jag lägger huvudet framför mig studerar texturen försöker hitta en lämplig ingång en uppgörelse med huden och tankarna som viskar innanför dess kanter
jag stryker över pannan kinderna och läppens överkant polerar ögonlockens välvda form
jag finner ingen annan ingång än att skära. 
I Jonna Fries diktdebut utgår hon från människokroppen, både konkret och i bildspråket, och hon berättar en historia om livet och döden. En historia om att som människa hitta sin plats i samvaron men även i sig själv, att fylla ut sin egen hud. Jag tycker att Fries gör det galant, det blir väldigt intressanta tankar kring alla kroppsliga funktioner, vare sig det handlar om att känna sina egna ögonlock eller att hon jämför en åker med en lunga. 
Det handlar också om litteraturen, hur tankar konserveras i …

Idag, den 10:e december 2011, mottar du slutligen ditt välförtjänta nobelpris i litteratur, detta det största av erkännanden som en författare kan få. Du hade hoppats att 2011 års pristagare skulle bli en poet och så blev det du. Det kunde inte bli mer rätt, Tranströmerbeundrare och svenskar världen över hurrade högt och grät av glädje. Journalisterna utanför herr och fru Tranströmers dörr kommer aldrig glömma det ögonblick då en kvinna i korridoren utropar "Men de sa Tranströmer!"

Du kommer in i salen tillsammans med alla andra pristagare, stolt och stilig trots ditt handikapp. Jag fäller en stolthetens tår, jag känner din närvaro. 
Du fortsätter vara lika stort öven när du rullas fram för att ta emot medaljen av kungen, när jag ser en kraftig man gråtandes i publiken kan jag inte längre hålla mig, floder av glädjetårar väller ner för mina kinder. 
Du har gett mig och många andra dikter, för att inte tala om enskilda rader, som ger oss en ny syn på världen. Du gör det varda…

Ja jag ber om ursäkt för den klyschiga rubriken, men det här känns verkligen som en Once in a lifetime-händelse. Det har alltså hänt, jag HAR läst författaren före priset utdelats och så fick jag vara med om en svensk för första gången under min livstid. Jag började ärligt talat nästan lipa på biblioteket, när bibliotekarierna kramades trodde jag att det var ett dåligt skämt. Men efter någon sekunds betänketid insåg jag såklart att det inte var det. Lokaltidningen var där, det ska bli otroligt spännande att se vad de fick för bilder. 

Det blir väl både lätt och svårt för Babel att slänga ihop ett program tills ikväll, de hade ju ett ganska omfattande reportage om Tranströmer när den senaste samlingen av honom kom ut så material finns men har de något nytt att komma med?
Ikväll blir det till att sitta hemma och mysa med Dikter och Prosa 1954 - 2004, som var slut hos Adlibris dryga halvtimmen efter tillkännagivandet, men nytryck lär ju bli aktuellt. 
Vad tyckte ni om valet?

Idag är det min födelsedag, hipp hipp hurra till mig! Trots att man börjar närma sig 30 så är det fortfarande roligt och jag får fortfarande fantastiska presenter!
Av mamma och pappa fick jag pengar till att köpa n juicecentrifug som jag länge velat ha men prioriterat annat. Det är vansinnigt gott med färskpressad juice av alla dess slag. Av lillebror fick jag ett fint presentkort på Bokus, som jag spenderade på ungefär tre minuter. Eftersom jag har massor av romaner att läsa passade jag på att köpa lite annat. Det blev Bookoholic's guide to Bookblogs som jag sneglat på ett tag nu, The Sandman vol. 1, en grafisk roman av Neil Gaiman som är till gotikkursen men Neil Gaiman har länge varit en favorit. Slutligen köpte jag Falkenlands 4 x dikter då jag är ett stort fan. Av sambon fick jag en väldigt snygg och classy specialgjord väska till min MacBook Pro som jag var i yttersta behov av för att kunna få med mig datorn till bokmässan. Till det fick jag också ett skin till MacBooken som …

Jag måste erkänna att det som drog mig till den här författaren från början var hans namn, som jag tycker är otroligt roligt. Jag fick för mig att han levde någon gång under det tidiga 1900-talet och jag visste att han fått Nobels litteraturpris, men inte när. Jag ser att han skriver poesi och lånar hem en samling vid namn Fältarbete. Jag förstår att han är irländare och när jag börjar läsa kommer jag av någon anledning att tänka på konflikten på Nordirland, men visst måste han ha skrivit långt innan det blossade upp? 

När jag kollar upp honom visar det sig att den här samlingen kom ut 1979 och att han fick nobelpriset först 1995. Han är från Nordirland och konflikterna men även Irlands historia och kärlek är viktiga teman i hans dikter. Dock ska Fältarbete vara hans minst politiska verk och består mer av sensuella elegier och kärleksdikter och jag känner att jag gärna vill läsa hans tidiga dikter och sedan gå tillbaka till den här. Emn det finns självklart dikter att gilla. Eller vad …

Nu har jag bestämt mig, det blir en fortsättning och den kommer att handla om lyrikanalys. 

Och innan ni börjar sucka över att ni inte vill tolka dikters betydelser så vill jag påpeka att det är inte vad det går ut på. Det handlar om dikters form, rytm osv. och just nu är tanken att serien kommer att innehålla följande kapitel:
Vad är lyrik? Lyriska upprepningar Rytm Eufoni Lyrik som bild Dikten på boksidan Att tolka lyrik
Jag hoppas att ni hänger på!

Allt mitt tjat om att man inte kan läsa översatt lyrik, och så ger jag mig på en polsk diktskrivande nobelpristagerska? Jag tänker mig att dikter som inte är bundna till en form borde vara enklare att översätta. Sonetter och hexameter känns krystat men berättelser med ojämn högermarginal, som Torgny Lindgren kallar det, borde väl gå enklare om det inte måste rimma eller om rytmen inte måste vara på ett visst sätt? Men det är ju självklart fortfarande en tolkning. 

1996 års nobelpristagerska i Litteratur valdes med följande motivring:
”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.
Och jag är beredd att hålla med om den motiveringen men vill även tillägga att hon skriver med en lätt ton, en varm känsla och med ett filosofiskt djup. Vissa dikter handlar om kärlek och dess bekymmer medan andra handlar om djur. Av någon anledning tycker jag om flera av de som handlar om just djur, som den här:
Lovrod till …

Den irländske poeten och dramatikern samt tillika nobelpristagare i litteratur 1923 behöver knappast någon presentation, de flesta känner till namnet och många litteraturvänner älskar hans verk. Men är det verkligen så många som läst något av honom? Han önskar att hans älskade vore död kom ut 2001 och innehåller 52 dikter av Yeats, tidigare fanns enbart ett 15-tal översatta. 

Men som vanligt har jag svårt för att påstå att jag läst lyrik när den är översatt, det blir ju trots allt så att man läst en tolkning av dikten, inte dikten i sig. Den här samlingen passar dock mig alldeles ypperligt då den innehåller både originaldikten och tolkningen till svenska. Jag läser först den på engelska och njuter av språket och sedan läser jag den svenska av intresse för hur översättaren tolkat det hela. Som om inte det vore nog så finns det ett förord och sedan kommentarer angående översättningarna. En perfekt samling helt enkelt. Jag äger den tyvärr inte utan hittade den på biblioteket, tror inte at…

Stadsbiblioteket där jag bor är rätt litet och trångt. På de olika avdelningarna står det vagnar med böcker som helt enkelt inte får plats i sin hylla för tillfället. I en sådan vagn hittar jag Törst av Adam Zagajewski. 

Zagajewski är en polsk poet och författare, Törst är den tredje diktsamlingen av honom som kommit ut på svenska. Som vanligt tycker jag att det är svårt att läsa översatt lyrik så jag låter Agneta Pleijels baksidestext i kombination med omslagsbilden tala för samlingen:
"Han skapar världen medan han skriver den. Han skapar mig som läsare så att jag finns till. I stillheten under ett löv. I tystnaden på en tom gata. I filosofins oavslutade och långsamma andning. I sprittningen från en bortkastad tidning. I vinden som drar genom gräset på ett bortglömt slagfält.
Det är dikter av stor klarhet. Tankens och sinnenas, musiken och levandets. Förvandlingar. Historia. Kärlek. Allt närvarande i ett nu. Med ett lugn som tycks kunna härbärgera tillvarons alla rastlösa förvandli…

Jila Mossaed var författare i sitt hemland Iran innan hon kom till Sverige. I hennes debut på svenska, Månen och den eviga kon, skriver Mossaed om Persiens kultur och historia, om hur det är att komma till ett nytt land som i dikten Kulturkrock:

Du sa att min kjol luktar dygd och att min kropp smakar tillit du sa att mina rädslor skapar en kulturkrock, att min bild av kärlek i ditt land är fel. Min stolthet var min tilltro till människans ord.  Du sa att mina varma, djupa känslor skapar en kulturkrock, det sa du alltid! Du hade rätt man får inte älska djupt man får inte lita på varandras ord man måste vara en egen individ du sa att min kärlek till dig är genuin men att den skapar en kulturkrock ändå!
Hon behandlar även djupa ämnen så som döden och problematiken kring att skriva på ett språk som egentligen inte är ens eget: 
Mitt språk är inte isens språk mitt språk är öknens och eldens mitt språk är en viskning från starka rötter som ger liv åt de stora träden i öknen. 
Min väska är fylld av opackade drifter …

Jag blir bara mer och mer förtjust i den här japanska diktformen. När jag snubblar över samlingen Haiku sammansatt av poeten David Cobb blir jag helt till mig; boken är rikt illustrerad med både japanska tecken och konst. Samlingen är indelad efter årstider, då haiku allt som oftast innehåller ett årstidsord. Vi får möta japanska poeter från 1600-talet och fram till våra dagar i en salig blandning. Och som om det inte vore nog får vi en introduktion till haiku, Biografiska notiser om de olika poeterna och lästips. 

Även kring baken på takläggare  leker vårvinden
Issa

I klara strömmen -  baklänges driver de bort de små fiskarna
Kito

Sjön mörknar - vildändernas röster dunkelt vita
Basho
Vad gäller illustrationerna finns det bland annat en bild på några av träsnitten i den berömda serien Thirty-six Views of Mt Fuji fån 1800-talet och Soluppgång vid nyår, som syns på framsidan, av Eishosai Choko från 1795. Tyvärr är boken slut hos nätbokhandlarna så jag har enbart kunnat låna den på biblioteket. Den ä…

Det tar bara några sidor för mig att fastna totalt i den här boken, och jag ska nu försöka förklara varför. 

Det är ett antal forskare som diskuterar vetenskap, och jag blir på något sätt indragen och jag blir en av dem.Vi diskuterar allt från att havet och himlen inte är blåa till världens minsta byggstenar. Vi kommer in på hur vi kan tala om sådant som vi inte kan se med blotta ögat och vad ljus egentligen är. Är det vågor? Är det partiklar? Forskarnas åsikter går isär. Hur kan vi egentligen veta något om världen och räcker vårt språk verkligen till för att förklara allt som finns?
För mig som läst både språk och filosofi är detta ren och skär porr. Jag sitter där och får en känsla av att sitta och fika med Einstein och hans relativitetsteorier. Eller som i den här delen:
Om vågfunktionen vet man detta: av någonting är den en fullständig beskrivning. Av verkligheten? Av vetenskapens kunskap om verkligheten? Av vad det någonsin kommer att vara möjligtför en människa att ta reda på om verkli…

Det finns tre saker som jag lägger märke till och som intresserar mig när jag läser den här diktsamlingen av den sydkoreanske poeten Ko Un. Det första är naturskildringarna och skildringarna av den sydkoreanska miljön. Jag låter en dikt tala för sig:
Vid vägen ser en råbock lugnt på månen i ett vattendrag
Det andra som intresserar mig är de vardagliga inslagen och insynen i sydkoreansk kultur:

En vårkväll hörs ett barn som gråter En höstkväll hörs någon klappa tvätt Här är en plats där folk lever för fullt. 
När jag gick förbi fältet som de hade gödslat med sin egen skit bugade jag spontant i vördnad
Det tredje, och det jag gillar allra mest, är Ko Uns sätt att ge döda ting liv. Här är några exempel:
Träden ser på mig  när jag går hem
*
"Jag har kommit, käraste, den tunga vintern är förbi"
Hans hustrus grav ler stilla
Det finns egentligen hur mycket som helt att prata om gällande Stundens blomma, och jag gillar det. Jag har fortfarande lite svårt för att jag vet att det är översatt, men det kä…

Jag ger mig på lite modern svensk poesi igen, trots min minst sagt bakåtstegande upplevelse som jag skrev om här.  Den här gången var det dags för Anna Hallbergs Friktion. Och jag tycker ungefär samma sak även om den här, det är ett gäng ihopknölade ord på ett papper som inte säger mig ett skit eller ger mig någon känsla. Däremot ger den här mig en språklig känsla som jag gillar, bara jag struntar i vad orden egentligen betyder. Det är en del lek med lyrikens fantastiska stilfigurer, fast lite tvärtom. Hur menar jag nu? Jo med titeln Friktion i bakhuvudet får jag en känsla av att det ena ordet går i motsatt riktning från det andra ordets rörelse. Några rader tagna från helt olika dikter


dansen direkt
nos i naveln

Eller kanske lite klassisk alliteration:


sminkade sken smutsig tristess och smetiga smultronställen

Och en och annan tungvrickare:


sillstimmet rusar i tusen syntaxer splittrade strecken tappar och stavar iris hukar i ögonvrån
Det finns även en och annan dikt jag gillar i sin helhetl, …

Jag är rätt skeptiskt till modern lyrik redan från början, och jag kan inte direkt påstå att jag blir mindre skeptisk när jag tar mig igenom Marie Silkebergs fjärde diktsamling. Jag tycker om dikterna som skildrar upplevelser av utlandsvistelser. Jag gillar även att hon blandar olika språk, man får en känsla av tankevärlden där flera tankar och ord varvas om vart annat utan stopp, men oftast finner jag ingen mening alls. Som den här:


blå sammet, trettionio
steg våt
är färgen mot glaset
röda monokromer
O
make me of Joy

Va? Undrar ju jag genast. Jag får givetvis någon slags surrealistisk känsla, det är kanske inte meningen att det ska vara en specifik känsla utan bara en känsla? Och så en som jag faktiskt känner hänger ihop, som jag gillar:


födelsemärken
a human  document
"mogadon
hon åt mogadon när hon väntade mig
det är därför"
doften
i allt mer spridda diffusa förnimmelser

Jag känner ångest och uppgivenhet. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den senare men inte den första. Jag kan…

Natsume Sôseki (1867-1916) är en känd författare i Japan, så känd att han till och med funnits på en av deras sedlar. Han har skrivit romaner som Kokoro och Jag är en katt. Hans diktning är dock mindre känd och det är den vi får möta i Jag minns gräshopporna. Den är en samling av hans haiku i urval och i svensk tolkning av Lars Vargö. 
För er som inte känner till haiku så är detta en japansk diktform som är mycket kort. De ska innehålla 17 teckenljud fördelade på tre rader enligt modellen 5-7-5 (fast på japanska skrivs allt på en rad). Japanska teckenljud ska inte blandas ihop med svenskans stavelse, då teckenljud är mycket kortare. En haiku beskriver en scen som poeten upplevt på ett enkelt sätt och innehåller ofta ett kigo, årstidsord, som ett tecken på vilken årstid det gäller. Ett exempel på detta är "körsbärsblom" som hänvisar till sen vår. 
Natsume Sôseki har tydligen skrivit tusentals haiku. I Jag minns gräshopporna får vi som sagt läsa ett urval, men vi får både ta del…

Jag börjar få lite smått ångest gällande att läsa mer lyrik och dramatik.Hur tusan ska det här gå till?

Efter en titt i bokhyllan ser jag dock vad som kan bli min räddning, Svensk dikt - Från trollformler till Lars Norén. Ett loppisfynd som jag enbart sneglat i. Frågan är då bara hur jag ska angripa detta, 400 dikter som spänner sig över flera hundra år. Ska jag läsa en varje dag? Ska jag läsa en poet i månaden? Ska jag läsa på angående epoken/författaren? Förslag mottages gärna. 
Och hur ska jag göra med dramatiken tänker jag. Men hur svårt kan det vara? Jag hittar Mäster Olof och Gustav Vasa av Strindberg, borde ju kunna börja där. Men finns det något mer nutida att sätta tänderna i?