Fortsätt till huvudinnehåll

Ode till Tranströmer

Idag, den 10:e december 2011, mottar du slutligen ditt välförtjänta nobelpris i litteratur, detta det största av erkännanden som en författare kan få. Du hade hoppats att 2011 års pristagare skulle bli en poet och så blev det du. Det kunde inte bli mer rätt, Tranströmerbeundrare och svenskar världen över hurrade högt och grät av glädje. Journalisterna utanför herr och fru Tranströmers dörr kommer aldrig glömma det ögonblick då en kvinna i korridoren utropar "Men de sa Tranströmer!"

Du kommer in i salen tillsammans med alla andra pristagare, stolt och stilig trots ditt handikapp. Jag fäller en stolthetens tår, jag känner din närvaro. 

Du fortsätter vara lika stort öven när du rullas fram för att ta emot medaljen av kungen, när jag ser en kraftig man gråtandes i publiken kan jag inte längre hålla mig, floder av glädjetårar väller ner för mina kinder. 

Du har gett mig och många andra dikter, för att inte tala om enskilda rader, som ger oss en ny syn på världen. Du gör det vardagliga synligt, du gör det viktigt. Du ger den annars allt för osedda naturen en plats på medvetandets första parkett. Känslor, svåra som goda, lyckas du framhäva på ett universellt sätt, alla som läser dina dikter är överens om vad det är för känslor som yttras. Jag kan inte ens tänka mig hur du gör det men jag vet att det inte finns många som har den gåvan, du hittar alltid de perfekta ordkombinationerna. Metaforerna är många och fantastiska men inte omöjliga att förstå. 

Det känns som en oerhörd lättnad att du fick priset till slut, innan det var för sent. Dock kunde man önska att du fått det tidigare, tänk vad du hade kunnat göra för poesin. Men jag ger inte upp hoppet, jag hoppas så klart att du ger ut nytt material. Jag vill inte tänka mer på det hör, jag delar med mig av en favoritdikt från Sorgegondolen

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genom säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.

Men det hjälper inte, den stora förolämpningen
täcker huvud och torso och knän
och man rör sig sporadiskt 
men gläds inte åt våren. 

Ja, skimrande mössa drag ner den över ansiktet
stirra genom maskorna.
På fjädern myllrar vattenringarna ljudlöst. 
Gröna blad förmörkar jorden.








Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…