lördag 10 december 2011

Ode till Tranströmer

Idag, den 10:e december 2011, mottar du slutligen ditt välförtjänta nobelpris i litteratur, detta det största av erkännanden som en författare kan få. Du hade hoppats att 2011 års pristagare skulle bli en poet och så blev det du. Det kunde inte bli mer rätt, Tranströmerbeundrare och svenskar världen över hurrade högt och grät av glädje. Journalisterna utanför herr och fru Tranströmers dörr kommer aldrig glömma det ögonblick då en kvinna i korridoren utropar "Men de sa Tranströmer!"

Du kommer in i salen tillsammans med alla andra pristagare, stolt och stilig trots ditt handikapp. Jag fäller en stolthetens tår, jag känner din närvaro. 

Du fortsätter vara lika stort öven när du rullas fram för att ta emot medaljen av kungen, när jag ser en kraftig man gråtandes i publiken kan jag inte längre hålla mig, floder av glädjetårar väller ner för mina kinder. 

Du har gett mig och många andra dikter, för att inte tala om enskilda rader, som ger oss en ny syn på världen. Du gör det vardagliga synligt, du gör det viktigt. Du ger den annars allt för osedda naturen en plats på medvetandets första parkett. Känslor, svåra som goda, lyckas du framhäva på ett universellt sätt, alla som läser dina dikter är överens om vad det är för känslor som yttras. Jag kan inte ens tänka mig hur du gör det men jag vet att det inte finns många som har den gåvan, du hittar alltid de perfekta ordkombinationerna. Metaforerna är många och fantastiska men inte omöjliga att förstå. 

Det känns som en oerhörd lättnad att du fick priset till slut, innan det var för sent. Dock kunde man önska att du fått det tidigare, tänk vad du hade kunnat göra för poesin. Men jag ger inte upp hoppet, jag hoppas så klart att du ger ut nytt material. Jag vill inte tänka mer på det hör, jag delar med mig av en favoritdikt från Sorgegondolen

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genom säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.

Men det hjälper inte, den stora förolämpningen
täcker huvud och torso och knän
och man rör sig sporadiskt 
men gläds inte åt våren. 

Ja, skimrande mössa drag ner den över ansiktet
stirra genom maskorna.
På fjädern myllrar vattenringarna ljudlöst. 
Gröna blad förmörkar jorden.








2 kommentarer: