Fortsätt till huvudinnehåll

Dystopisk prosalyrik

The End We Start From - Megan Hunter

En kvinna i London är på väg att föda sitt första barn. De vet att vattnet stiger, men det sker snabbare och mer okontrollerat än vad någon kunnat ana. Staden utryms, de ger sig iväg för att hitta en säker plats men ingen är säker. Sjukdom härjar, mänsklighetens sämsta sidor kommer fram i nöd och det är inte lätt att ta hand om ett litet barn när världen som vi känner den är på väg att gå under. 

Med korta och precisa stycken bygger Megan Hunter i sin romandebut upp en mild och dov beskrivning över världens undergång. Det poetiska språket och frånvaron av stora persongallerier, personerna har enbart en bokstav som namn, och fokus på det mänskliga beteendet är ett väldigt spännande berättargrepp för e dystopi. det handlar om mänsklighet i allmänhet och moderskap i synnerhet. det handlar ändå om kvinnans kamp att ta hand om sin son Z, hennes funderingar över hans uppfostran, tankar på att han aldrig kommer känna en annan värld än denna förändrade värld. Är det rimligt att föda barn i denna tid, spelar det ens någon roll om vi måste överleva och om de ändå inte känner till något annat?

det är svårt att i dagens oroliga värld inte läsa in, eller i alla fall fungera kring, samtidens flyktingströmmar. Människor som flyr från sina hem, som kommer bort från sina familjer, som nog aldrig kommer komma hem igen. Deras värld är förstörd. 

jag hade önskat att berättelsen var något lite längre, annars är den så perfekt som min favoritgenre prosalyrik kan bli.

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

TemaTisdag: London

London säger ni? Ja där har jag varit och det såg ut lite så här:































Detta inlägg är en del i Boktimmens tematisdagar, ett fristående initiativ i samband med #blogg100