onsdag 9 augusti 2017

Dystopisk prosalyrik

The End We Start From - Megan Hunter

En kvinna i London är på väg att föda sitt första barn. De vet att vattnet stiger, men det sker snabbare och mer okontrollerat än vad någon kunnat ana. Staden utryms, de ger sig iväg för att hitta en säker plats men ingen är säker. Sjukdom härjar, mänsklighetens sämsta sidor kommer fram i nöd och det är inte lätt att ta hand om ett litet barn när världen som vi känner den är på väg att gå under. 

Med korta och precisa stycken bygger Megan Hunter i sin romandebut upp en mild och dov beskrivning över världens undergång. Det poetiska språket och frånvaron av stora persongallerier, personerna har enbart en bokstav som namn, och fokus på det mänskliga beteendet är ett väldigt spännande berättargrepp för e dystopi. det handlar om mänsklighet i allmänhet och moderskap i synnerhet. det handlar ändå om kvinnans kamp att ta hand om sin son Z, hennes funderingar över hans uppfostran, tankar på att han aldrig kommer känna en annan värld än denna förändrade värld. Är det rimligt att föda barn i denna tid, spelar det ens någon roll om vi måste överleva och om de ändå inte känner till något annat?

det är svårt att i dagens oroliga värld inte läsa in, eller i alla fall fungera kring, samtidens flyktingströmmar. Människor som flyr från sina hem, som kommer bort från sina familjer, som nog aldrig kommer komma hem igen. Deras värld är förstörd. 

jag hade önskat att berättelsen var något lite längre, annars är den så perfekt som min favoritgenre prosalyrik kan bli.

Köp boken här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...