Kulturloggen

För ett tag sedan bad jag, via sociala medier, om tips på bra kärleksromaner. Inget slisk, inget porr, inte nödvändigtvis ett lyckligt slut utan bara den där kärlekshistorien som etsar sig fat i ens minne för alltid. Det tips som jag tyckte var oväntat och som stack ut var den tjocka trilogin om Kristin Lavransdotter. Nog sagt om det, en nyöversättning kom i år och biblioteket ordnade klassikerprat med översättaren Gun-Britt Sundström så det var slut på ursäkter.  Ett kargt och vackert Norge på 1300-talet. Kristin står inför vuxenvärlden med allt vad det innebär. Hon är nyfiken på Arne, men hennes far har valt att hon ska gifta sig med Simon. Kristin möter dock kärleken på helt annat håll, när hon möter en riddare vid namn Erlend och känner en näst intill sexuell beshatthet av honom. Att möta Erlend i hemlighet är inet bara ett svek mot Simon utan även mot Kristins familj, speciellt hennes far. Men går det att stoppa den envisa och kärleksblinda Kristins vilja? Jag vet inte om

 Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector Paradoxernas drottning, det kantiga språkets mästarinna, den kanske övernaturliga författarinnan? Ja, den brasilianska författarinnan Clarice Lispector är minst lika mytomspunnen som Area 51 och Loch Ness-odjuret ihop. Hon lyckas vrida på språket på ett sätt som gör den skarpaste läsaren förvirrad, hon hoppas mellan berättelsen och dess metaplan och skriver in paradoxer i berättelsen som på en gång är självklara samtidigt som de är helt förvirrande. Hon leker med populärkulturen genom att ta upp den i sina berättelser utan att egentligen göra något med den. Hon kanske till och med lyckades förutspå döden? Likt David Bowie lyckades hon i alla fall spektakulärt dö på ett sätt som var för perfekt för att inte verka iscensatt, dagen före sin födelsedag. Clarice (som tydligen uttalas "Klarissi") har i sin näst sista roman tecknat något slags värdsligt kretslopp, den börjar med ett ja och slutar med ett ja. Liv slutar med liv, och in

I över fyrtio år har skylten hängt på gaveln. Britt-Mari hyr ut rum i en liten ort i Småland, där hon bor tillsammans med sin son. Rummen står tomma, den nya stora vägen leder potentiella gäster förbi huset utan möjlighet till avstickare. Dock har de nu varit med i en artikel i DN och när ett par från norr bokar ett rum hoppas Britt-Mari på en vändning. Tilde är på väg från Gävle med sin man Josef och sin son Joel för att söka upp sin biologiska mamma. Hon vet att hon har en bror som är yngre och som mamman behöll, frågorna om hennes öde är många. Spänningarna och det förflutna kommer allt mer fram i ljuset ju närmare mötet mellan mor och dotter kommer.  I en blandning av sparsmakade meningar med mycket laddning mellan raderna och med kvick och rytmisk dialog bygger Hans Gunnarsson i sin senaste roman upp en intrig med en väldigt osäker utgång. Britt-Mari kämpar med Tord och hans förflutna, allt eftersom berättelsen rullas ut på boksidorna så inser läsaren att allt inte riktig