Fortsätt till huvudinnehåll

Surrealistiskt under huden


Omgångar - Jonna Fries

Att skriva om modern poesi är ingen enkel sak, det är egentligen enklare att låta den tala för sig själv. Det finns sällan en bunden form att analysera, en rytm att lista ut eller ens en handling. 

Jag lägger huvudet framför mig
studerar texturen
försöker hitta en lämplig ingång
en uppgörelse
med huden
och tankarna
som viskar innanför dess kanter

jag stryker över pannan
kinderna
och läppens överkant
polerar ögonlockens välvda form

jag finner ingen annan ingång
än att skära. 

I Jonna Fries diktdebut utgår hon från människokroppen, både konkret och i bildspråket, och hon berättar en historia om livet och döden. En historia om att som människa hitta sin plats i samvaron men även i sig själv, att fylla ut sin egen hud. Jag tycker att Fries gör det galant, det blir väldigt intressanta tankar kring alla kroppsliga funktioner, vare sig det handlar om att känna sina egna ögonlock eller att hon jämför en åker med en lunga. 

Det handlar också om litteraturen, hur tankar konserveras i skrift och Fries snuddar vid en av de, för mig, största filosofiska frågorna nämligen problematiken kring att få ut tankar och känslor som ett språk. Det här med att kunna prata och jämföra något så individuellt som smärta eller lycka. I dessa dikter ger Fries läsaren verktyg för att hitta till en viss del av mänskligheten men var och en får själv läsa mellan raderna och relatera till sig själv, sina upplevelser och till vad som är viktigt för en själv. Jag tror att lyriken kan vara det närmaste vi kommer att på lika villkor tala om individuella upplevelser gemensamt och jag tycker att Fries gör det på ett bra sätt. 

Men det är bara min tolkning, kanske har du en annan. 

Recensionsbok från Oppenheim Förlag

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

TemaTisdag: London

London säger ni? Ja där har jag varit och det såg ut lite så här:































Detta inlägg är en del i Boktimmens tematisdagar, ett fristående initiativ i samband med #blogg100