Jila Mossaed var författare i sitt hemland Iran innan hon kom till Sverige. I hennes debut på svenska, Månen och den eviga kon, skriver Mossaed om Persiens kultur och historia, om hur det är att komma till ett nytt land som i dikten Kulturkrock:
Du sa att
min kjol luktar dygd
och att min kropp smakar tillit
du sa att mina rädslor
skapar en kulturkrock,
att min bild av kärlek
i ditt land är fel.
Min stolthet var
min tilltro till människans ord.
Du sa att mina varma, djupa känslor
skapar en kulturkrock, det sa du alltid!
Du hade rätt
man får inte älska djupt
man får inte lita på varandras ord
man måste vara en egen individ
du sa att min kärlek till dig är genuin
men att den skapar en kulturkrock ändå!
Hon behandlar även djupa ämnen så som döden och problematiken kring att skriva på ett språk som egentligen inte är ens eget:
Mitt språk är inte isens språk
mitt språk är öknens och eldens
mitt språk
är en viskning från starka rötter
som ger liv åt de stora träden i öknen.
Min väska är fylld av opackade drifter
jag vet att skrämda kaniner springer hit
för att färga snön röd av sitt blod
låt mig gråta ibland på mitt eget språk.
Mossaed skriver på dödligt allvar och med en varm humor med glimten i ögat om vart annat. Hennes dikter överrumplar och berör och jag måste säga att hennes svenska är fenomenal trots att hon enbart bott i Sverige dryga tio år när den här boken gavs ut 1997. Den väcker en hel del funderingar kring historia, kultur och språk. Tänk att inte kunna kommunicera på sitt sätt utan hela tiden känna sig utanför och otillräcklig? Tänk att leva på en plats där man inte känner sig hemma i kulturen och värderingarna...
För er som blir nyfikna på Jila Mossaed, läs gärna mer här där jag skrev om hennes besök på biblioteket i Skövde.
Kommentarer
Skicka en kommentar