Fortsätt till huvudinnehåll

Osäkerhetsrelationen - Helena Granström

Det tar bara några sidor för mig att fastna totalt i den här boken, och jag ska nu försöka förklara varför. 

Det är ett antal forskare som diskuterar vetenskap, och jag blir på något sätt indragen och jag blir en av dem.Vi diskuterar allt från att havet och himlen inte är blåa till världens minsta byggstenar. Vi kommer in på hur vi kan tala om sådant som vi inte kan se med blotta ögat och vad ljus egentligen är. Är det vågor? Är det partiklar? Forskarnas åsikter går isär. Hur kan vi egentligen veta något om världen och räcker vårt språk verkligen till för att förklara allt som finns?

För mig som läst både språk och filosofi är detta ren och skär porr. Jag sitter där och får en känsla av att sitta och fika med Einstein och hans relativitetsteorier. Eller som i den här delen:

Om vågfunktionen vet man detta: av någonting är
den en fullständig beskrivning. Av verkligheten? Av
vetenskapens kunskap om verkligheten? Av vad det
någonsin kommer att vara möjligtför en människa att
ta reda på om verkligheten?

Man vet inte. 

Helt plötsligt har jag Immanuel Kant framför mig som sitter och spånar angående hans filosofier om tingen i sig. Nu vet inte jag om det är en medveten intertextualitet från Granströms sida, men vad gör det? Det är så bra. Och så den här passagen om språkets problem:

Du kan inte tala om atomer. För att det skall vara
möjligt måste någonting ske med språket - begränsning
eller tänjning? Måste det vidgas, svälla eller
avta?

Här är jag i stället i den analytiska filosofins sällskap med namn som Russell och Wittgenstein och blir frustrerad över hur språket kan vara ett hinder när vi ska förklara världen. 

Jag fullkomligt älskar Osäkerhetsrelationen och kommer nog läsa om den flera gånger samt slänga mig över Granströms andra verk. Det ska bli fantastiskt kul att träffa henne ikväll på bibliotekets Forum för Poesi och Prosa. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.