Kulturloggen

Nu kommer vi in på det här med melodi, tonvikt, accent. Är man språkvetare kan man tala om det här med tonvikt och tonstyrka i all evighet (så som vad är de för skillnad på landet Japan och invånaren japan) men det är ju något som alla modersmålstalare har i ryggmärgen så vi kan väl bara komma överens om att det är viktigt för vad vi vill säga och hur vi vill att det ska betonas. Inom lyriken gäller det att välja ord med starka ljud för betonandets skull och det är inte helt enkelt, allra minst vad gäller översättning av lyrik. 

Den vetenskap som sysslar med verslära kallas metrik som i högsta grad intresserar sig av rytm. De gamla grekerna skrev gärna på en vers som var beroende av stavelsens längd, för det passade gammelgrekiskan. Ser man på nutida svensk lyrik är stavelsernas längd en sekundär fråga. Förstår ni översättarens problematik? 
Nu över till lite termer. Rytmen är den faktiska växlingen mellan starkt, svagt eller icke betonade stavelser medan regelbundenheten i versen som…

I förr avsnittet fastslog vi att det som skiljer lyrik från annan typ av text är dess struktur. En struktur där man kan ana sammanhang och mönster. Dessa sammanhang och mönster kan skapas av mer eller mindre regelbundna upprepningar. Innan vi ger oss på olika typer av upprepningar ska det tilläggas att upprepning inte definierar lyriken, den är inte på något sätt obligatorisk, men kan vara av yttersta vikt. 

Det första vi ska läsa oss är skillnaden mellan stikisk och strofisk vers:
Stikisk vers: raderna följer efter varandra utan mellanrum alternativt glest och oregelbundna mellanrum för en längre dikt. 
Strofisk vers: består av ett antal mer eller mindre likartade strofer. En strof består av ett visst antal rader, sällan fler än tio, som är grafiskt åtskilda på boksidan. 
Att upprepa formen som en strofisk vers är en upprepning i sig, till exempel att ha sju verser med fyra rader i varje. Det finns också en upprepning i form av att en hel strof återkommer, liksom en refräng i en poplåt…

Att svara på frågan om vad lyrik kan tänkas vara är ingen enkel fråga.

Språket kan vara högtravande, det kan innehålla svordomar och slang.  Formen kan vara bunden men den kan också vara fri.  Det kan rimma, på flera olika sätt, men det är inget måste.  Det kan handla om kärlek, det kan handla om naturen, det kan handla om krig. 
Det är ungefär som att försöka sätta fingret på en enskild egenskap som gör att alla hundraser räknas som just hundar. Men ändå är vi överens om att de är just hundar och inte katter. 

Så vad är det då som skiljer lyrik från annan typ av litteratur? Skulle man kanske kunna säga att man ser och hör lyriken mer än annan litteratur? Många litterära verk kan passera vår tankevärld helt utan att den sinnliga erfarenheten blandar sig i men det gäller inte lyriken. Den både syns och hörs när vi läser. Se bara på musiktexter och på lek med fonetik (språkljud). Sedan finns det dikter som måste ses för att förstås, till exempel ord som formas till bilder.

Men bara för …

Nu har jag bestämt mig, det blir en fortsättning och den kommer att handla om lyrikanalys. 

Och innan ni börjar sucka över att ni inte vill tolka dikters betydelser så vill jag påpeka att det är inte vad det går ut på. Det handlar om dikters form, rytm osv. och just nu är tanken att serien kommer att innehålla följande kapitel:
Vad är lyrik? Lyriska upprepningar Rytm Eufoni Lyrik som bild Dikten på boksidan Att tolka lyrik
Jag hoppas att ni hänger på!

I höstas skrev jag en följetong av inlägg med en litteraturvetarskola för bokbloggare efter all kritik om just bokbloggare. Den avslutades den 2:e december men jag får fortfarande upp artiklar i den serien som mest lästa vecka efter vecka. Medan andra bloggare får upp roliga googlingar i sin google analytics får jag upp "intertextualitet" eller "metaleps" som googlingar som hamnat hos mig. Det var uppenbarligen ett populärt inslag och jag funderar på en fortsättning. 
Ni får under tiden hålla till godo med de inlägg som finns och dem hittar ni här.

En litterär text existerar på minst tre tidsplan:

- Som ett verk i författarens tid - Som ett föremål som bevaras över tid - Som ständigt pågående läsprojekt
en episk berättelse handlar dessutom om tid, den startas, pågår och avslutas. 
Det finns flera olika sätt att analysera tid i en roman eller novell. Texter kan handla om eller tematisera tid. Tex i Fröken Smillas känsla för snö jämförs den moderna civilisationens tidsbegrepp med eskimåernas. 
En annan tidsaspekt är den tid som förflyter i historien, alltså tiden mellan den första och den sista händelsen i kronlogisk ordning. Detta kallas för den berättade tiden och variationsmöjligheterna här är oändliga. En berättelse kan sträcka sig över 24 timmar eller ett år och tidsuppfattningen kan förvrängas med parallellhandlingar osv. 
Man kan även urskilja ett slags tid i texten som en aspekt. Den är något mer konkret och innebär hur lång tid det tar för en läsare att läsa/ berättare att berätta. Detta mäts i antal rader och sidor. När …

Det här avsnittet är lite av en fortsättning på det förra som handlade om berättare och berättelsenivåer. Berättaren var ju den som"talar" till läsaren och kan vara mer eller mindre synlig, vara en del av berätterlsen eller stå utanför och vara en jagberättare eller en tredje personberättare. 

Vissa berättare återger enbart sin egen syn på saker och ting, medan andra berättare återger andras upplevelser av en händelse. Här behöver vi alltså införa ett nytt begrepp nämligen fokalisering. Detta får inte blandas ihop med berättaren, vi kan skilja på de båda med följande definitioner:
Berättande - den som berättar Fokalisering - den som ser
Även om de båda bör skiljas åt kan de även givetvis sammanfalla. 
Det finns olika typer av fokalisering. En berättare kan redogöra för samtliga karaktärers tankar och känslor utan att karaktärerna själva får komma till tals. Berättaren kan då säga saker som att "hon var lyckligast i rummet" eller "hon var attraherande" dvs…

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Många författare skriver gärna in en myt i sitt verk för att ge tidlöshet åt sin text. För att göra begreppet myt lite mindre flummigt kan vi definiera det som ursprunglig, anonym berättelse från människans urtid som försöker förklara grundläggande existentiella villkor, motivera riter, kulthandlingar och sociala ordningar. Med det sagt kan vi konstatera att myten kan ge en berättelse tydlighet och visa konsekvenserna av ett visst handlande utan att trovärdigheten eller allmängiltigheten blir lidande. Den kan även ge mer trovärdighet åt en berättelse då läsaren associerar med originalmyten. 
Arketyper är ett begrepp kraftigt inspirerat av den analytiska psykologin. Exempel på arketypiska gestalter är rebell, lantis, brat, förrädare, skurk och hjälte.  Man kan även tala om arketypiska teman så som sökandet, hämnden och resan ner i underjorden. Både arketyp- och mytorienterade analyser kräver en syn på litteraturen som vi sett en del av förut i litteraturskolan, det vill säga att en te…

För att återknyta lite till den förra delen om intertextualitet, så är det inte enbart andra texter som en text kan relatera till utan även andra medier. Det man studerar inom intermediala studier är alltså hur olika medier samverkar, utnyttjar varandras karakteristiska egenskaper eller på annat sätt integrerar. 

En roman kan tematisera teatern som konstform. Händelseförloppet i boken kan utspela sig till exempel på operan. Vidare kan en dans eller en bild beskrivas i ord i en roman, vilket kallas ekfras. Man kan även tala om närhet till teater i romaner där texten liknar en dramatisk dialog. Man kan även tala om att romaner är "filmiserade" eller "musikaliserade". 


Något som är väldigt vanligt i dagens nöjes- och kulturindustri är just filmmediet. Därav kan det ofta vara av intresse att studera hur film blir bok eller hur bok blir film. Det sker ju trots allt en tolkning i själva överföringen. Filmen är både episk och dramatisk. På ett sätt är den mer lik dramat…

Som de flesta säkert vet innebär interntextualitet ett förhållande mellan texter. Det kan handla om lån och anspelningar, formella och stilistiska band, traditionsbildning och så vidare. Man kan till exempel se på intertextualitet mellan texter i samma genre, av samma författare eller från samma tid. Man kan även tala om allusioner (referens till annat verk, person eller händelse), citat (direkt samband med annan text), parodi (förlöjligande framställning).


Historiskt sett ser det ut ungefär som när vi pratade om kontexter. Först ville man gärna hitta författarens mening med intertexterna, nu ser man till allt från författarens till verkets och till läsaren roll. Det finns forskare som menar att alla texter är en mosaik av citat från andra texter. Och då menar de text i det vidare begreppet som vi talade om i del 1.


När man analyserar intertextualitet gör man en jämförelse, en komparation, av olika texter och använder sig därav av olika komparativa grepp. För att få en överblick kolla…

Historiskt så har man närmat sig det här med kontext lite olika. Man har sett enbart till verket i sig, man har tolkat texter helt utifrån författaren; en text har tillkommit i författarens erfarenheter och tankevärld, alltså måste svaren finnas där och nu ser man mest till läsarens medskapande förmåga. 

Kontext är lite knepigt då det kan innebära två saker. Först kan man tala om att kontext är helheten i förhållande till sina delar, till exempel en novell i en novellsamling är en del av helheten som då är boken. Detta kallas för intern kontext.  Den något mer svårbegripliga betydelsen av kontext, den yttre kontexten, är allt material (erfarenheter av tidigare läsning, värderingar, känslor osv) som läsaren kan plocka fram för att ge texten mening. Processen där detta sker kallas kontextualisering.

Hur ska då detta gå till? Det borde ju finnas minst lika många tolkningar som läsare. Jo man använder sig av så kallade modeller. En grundläggande modell är kommunikationsmodellen där m…

När vi läser en text av berättande karaktär skapar vi en väg genom berättelsen, från den första meningen fram till upplösningen. Det som driver oss är vår vilja att veta hur det ska gå. 

När man tolkar ett litterärt verk brukar man tala om dess historia ( berättelsens "vad" tex karaktärer och miljö) och dess text ( berättelsens "hur?" tex berättare och tid). Med hjälp av dessa element väver vi ihop berättelsen som ett mönster, och dessa mönster kallas intrig. 
Sekvensen av händelser i en berättelse kan delas upp i följande schema:
1. Exposition: vägleder läsaren om tid och plats och introducerar karaktärerna.  2. Konflikt: det största hindret för huvudpersonen att nå sitt mål.  3. Stegring: svårigheter i berättelsen som gör att konflikten förlängs och utvecklas. 4. Klimax (peripeti): den punkt i berättelsen där konflikten fokuseras och ingen återvändo finns.  5. Nedåtgående: resultatet av konflikten visar sig i ett nedåtgående förlopp.  6. Dénouement: Lösningen på …

Så, vad är en text? Nu för tiden kan det vara det mesta. Inte bara romaner och tidningsartiklar räknas som text utan även filmer och musik. Kan då även bilder och skulpturer vara text? Enligt den amerikanske litteraturvetaren Chatman är definitionen som följer: "Texter är sådana meddelandeformer som normalt kräver att vi konsumerar dem kronologiskt eller temporalt". Alltså att man läser en bok från pärm till pärm eller sätter igång en film och ser på den tills den är slut 90 minuter senare. Ingen kan säga var i en tavla man ska börja kolla, även om en tavla kan vara en berättelse.

Vad finns det då för olika typer av text? Man brukar använda sig av tre olia texttyper: argumenterande (tidningsledare, annonser), beskrivande (beskriva egenskaper) och berättande som vi kommer att hålla oss till här. Vad är det då som kännetecknas en berättande text? Jo något som man brukar kalla dubbel kronologi där man både har en inre och en yttre tid.

Yttre tid: den tid det tar att tillgodogör…

Allt snack om bloggare vs. kritiker har fått mig att längta lite tillbaka till mina litteraturstudiedagar. Jag bläddrar lite smått i mina gamla läroböcker och blir sugen på att läsa om men det känns något meningslöst. Då slog det mig, varför inte ha en liten litteraturvetarskola på bloggen? På så vis tar jag mig tillbaka till mina böcker samtidigt som jag kan dela med mig av det och förhoppningsvis inspirera någon till att läsa med nya synvinklar.



Jag kommer till en början helt att satsa på prosaanalys, då lyrik och dramatik är mindre vanligt förekommande i bokbloggvärlden. Men vem vet, det kanske kommer.


Jag hoppas få upp första delen redan idag, så ni som vill visa kritikerna att bokbloggarna är väl med på banan, häng på!