Kulturloggen

Memorys bok - Petina Gappah
Memory sitter i ett fängelse i Zimbabwe för mord. Hon har blivit dömd till dödsstraff. Hon tror att hon blev såld till en vit man av sina föräldrar när hon var liten, mannen som hon senare sitter anklagad för att ha mördat, men hon vet inte för hon har ingen att fråga. Hon är albino, kunde inte vistas i solen och har tack vare sin privilegierade uppväxt hos en vit man fått en ordentlig skolgång. Hon har alltid stuckit ut, så även på fängelset. 
Petina Gappahs har tidigare skrivit den fantastiska novellsamlingen Sorgesång för Easterly och har nu romandebuterat med denna intensiva bok. Hon beskriver vardagen i Zimbabwe och i fängelset på ett väldigt rakt och detaljerat sätt, det är obehagligt att läsa om fängelsets rutiner och Memorys döda släktingar. Hon sparar inte på detaljerna när det kommer till toalettbestyr i fängelset eller andra vidrigheter. Hon får även med det lite mer vidskepliga och skrockfulla draget i Afrika, karaktärerna runt Memory tror på an…

För drygt ett år sedan var jag i Egypten, strax efter att turister dödats av hajar och precis i samma veva som en grönsakshandlare tände eld på sig själv i Tunisien som ledde till revolution i hela arabvärlden. Hade jag läst Den stulna romanen innan dess vet jag inte om jag hade varit så intresserad av att åka dit. 

Bodour fick en gång i sin ungdom uppleva kärleken, vilket resulterade i ett flickebarn som lämnades i rännstenen. Hon är numera gift med en framstående skribent, ett äktenskap som på ytan verkar perfekt men som bakom fasaden är hemskt. Hennes man bedrar henne, våldtar gatupojkar och stjäl hennes roman. Samtidigt växer en ung gatuflicka vid namn Zina upp till att bli en fantastisk sångerska, något som inte är accepterat av den islamistiska regimen. 
Bodours förste älskare verkar vara en hygglig man, likaså skribenten Mahmoud som vågar publicera en artikel om gatuflickan Zina. Men utöver det är alla män helt fullkomligt vidriga. Ju högre uppsatta desto mer gömmer de sig bak…

Esi är en modern afrikansk kvinna som är utbildad och har en karriär. Hon lever ihop med sin man Oko och deras dotter Ogyaanowa. En dag tycker Esi att hon blivit utsatt för en äktenskaplig våldtäkt och lämnar sin man, något som inte är vanligt i Ghana. Släktingarna blir förfärade men det bryr Esi sig inte om. Visst förtjänar hon bättre?
Esi träffar ganska snabbt Ali som hon förälskar sig i, problemet är bara att han redan har en fru. Men i Ghana är månggifte inte främmande och Esi ger sig in i en situation som inte bara är invecklad utan kanske än mer gammalmodig än den där hon blev utsatt för vad hon tyckte var äktenskaplig våldtäkt? 
I förändringar beskriver Ama Ata Aiddo en kärlekshistoria som till stora delar skulle kunna utspela sig var som helst i världen. Vi möter vanliga äktenskapliga problem, vänskap, förälskelser, skillnader i värderingar mellan generationer och manligt/kvinnligt-problematik. Samtidigt får vi möta en helt annan värld i och med månggifte, muslimska värderingar,…

Från slutet av 1800-talet och fram till början av 1960-talet var Kenya kolonialiserat av britterna. De vita använde sig av urinvånarna för sina kaffeodlingar och indier kom dit för att bygga järnvägar. Men under 50-talet började det hända något.


I Om icke vetekornet får vi möta ett flertal individer som bor i Kenya på 50-talet, både vita och svarta. Undantagstillståndet är upphävt, Partiet, bestående av afrikaner, har tagit över riksdagen och de vita börjar röra sig hem mot England. Men finns det infödda kenyaner som kan ta över makten som de vita byggt upp?


Ramberättelsen i boken utspelar sig inte under lång tid. Vi får möta Mugo som tidigare suttit i olika interneringsläger och blev av med sitt land före undantagstillståndet. Nu vill han enbart leva sitt liv i fred, odla sin lilla shamba och glömma allt som hände under de svåra åren. Han blir ombedd att hålla tal på Uhurufesten till förmån för Partiet och kenyanernas frihet. Vi får möta Gikonyo som är kort mot sin fru Mumbi och vi f…

Veckan har varit hektisk vilket naturligtvis betyder mindre läsning, men nu är det äntligen helg så är förhoppningarna om läsning stora. Speciellt eftersom karlen är på nördmässa (modernt datornörderi, tyvärr inget klassigt nörderi som tex bokmässa).

Lyran kör på med sin jorden runt-resa när november handlar om Afrika. Jag inleder med en kenyan helt på eget bevåg, därefter kommer jag gå på Lyrans lista. 
Jag kan även idag säga att jag tar resan ett steg längre och reser till Afrika, närmare bestämt Egypten första veckan 2011. Det första jag tänker på är naturligtvis vilka och hur många böcker åker med mig till solen. Då jag håller hårt på mitt köpstopp får jag slänga ihop ett respaket här hemma, vilket nog kommer att gå finemang.

Min bästa Cilia har varit i Sydafrika. Som ett stort fan av afrikans litteratur kan jag stolt presentera min souvenirpresent:



Ett fantastiskt handgjort bokmärke i trä med ett utskuret lejon. Det är inte bara snyggt, det luktar fantastiskt. Som träslöjden när man täljde smörknivar.



Tack min vän, jag ska vårda och nyttja det med stor omsorg.

Tyvärr missade jag Petina Gappah helt på bokmässan, men jag har haft förmånen att ta del av hennes fantastiska bok. Sorgesång för Easterly består av 13 olika noveller som alla handlar om folk i Zimbabwe. Vi får lära känna flera olika typer av karaktärer i olika samhällsklasser, allt från de som bor i övergivna hus till politiker. Ibland är det varmt, ibland är det rått och obehagligt. Vi får läsa om en vardag som är långt ifrån vår egen.
Jag faller starkt för berättarperspektiven som skiljer sig åt mellan de olika novellerna. Vissa berättas i jag-form, vissa i tredje person. En novell berättas med ett begynnande "tänk dig att du" och en novell berättas med ett inledande "Vår man i Genéve..." i novellen Vår man i Genéve vnner en miljon euro. Gappah leker med alla möjliga olika berättarperspektiv. 
Det är fantastiskt svårt att försöka sammanfatta en novellsamling känner jag. Det är så många olika starka berättelser som var och en säkert skulle kunna bli egna romaner. E…

En dag kvar för mig medan vissa redan är där. Jag är oerhört avundsjuk på bland annat enligt O som idag lyssnat på Petina Gappah i en av Afrika i fokus-föreläsningarna. 

Och på tal om henne så går det inget vidare med läsningen. Över hälften är kvar och jag är besviken på mig själv. Men än har jag några timmar kvar att ta mig igenom en del till. 
Nu vet jag vad jag ska ha på mig. Världens snyggaste zombie-tishe.
Och jag har inte planerat något utöver att jag kryssat för några punkter vis första genombläddringen av programmet. 
Visitkorten skiner med sin frånvaro. 
Hur ska det gå?

Ärligt talat så börjar jag bli lite nervös. Tänk vad många författare som ska delta, och tänk på alla bokbloggare, vars inlägg jag läser dag, som kommer att vara där! Och mina visitkort är inte ens klara....fast tänk om ag inte lyckas byta ett enda? Lite prestationsångest...
Ja men som ett e-vykort till inkorgen kom det idag ett glatt nyhetsbrev från Adlibris. De har samlat ihop ett gäng afrikanska författare och jag vill beställa allihop! Hoppas hoppas hoppas jag får tag på något på själva mässan.
För övrigt börjar jag även på lite prestationsångest gällande Gappahs bok, har 180 sidor kvar och enbart 3 kvällar kvar till läsning. Jag får nog lägga ner bloggandet för idag och läsa i stället.

såhär på måndagskvällen återstår det alltså fyra hela dagar mellan mig och bokmässan.
Har läst ytterligare en novell i Sorgesång för Easterly och påbörjat ytterligare en, hoppas jag hinner läsa hela före helgen.
Har läst ännu fler blogginlägg i ämnet och konstaterat bland annat att man nog inte ska dricka kaffe och te för att slippa toalettköer. Har också fått tips om att undvika E-hallens deckarjippo om man inte vill bli mosad.
Men vad tusan ska jag ha på mig?
Och jag har ingen aning om hur mycket kontanter man ska ha med sig, jag är inte direkt en kontantmänniska. Hur klarade man sig före kortet? Hur mycket pengar bör man ha med sig? Jag vill ju inte ångra att jag inte köpte med mig det jag ville ha...
Jag ser fram emot det afrikanska temat, jag blir nog besviken om jag inte får med mig en bok av en afrikansk författare hem. Men hur mycket afrikanskt har jag egentligen läst?
Ja just nu Petina Gappah med ovannämnda novellsamling om Zimbabwe naturligtvis. Har även läst Helen Oyeyemis Ika…