Fortsätt till huvudinnehåll

Litteraturvetarskola del 9 - "Fokalisering"

Det här avsnittet är lite av en fortsättning på det förra som handlade om berättare och berättelsenivåer. Berättaren var ju den som"talar" till läsaren och kan vara mer eller mindre synlig, vara en del av berätterlsen eller stå utanför och vara en jagberättare eller en tredje personberättare. 

Vissa berättare återger enbart sin egen syn på saker och ting, medan andra berättare återger andras upplevelser av en händelse. Här behöver vi alltså införa ett nytt begrepp nämligen fokalisering. Detta får inte blandas ihop med berättaren, vi kan skilja på de båda med följande definitioner:

Berättande - den som berättar
Fokalisering - den som ser

Även om de båda bör skiljas åt kan de även givetvis sammanfalla. 

Det finns olika typer av fokalisering. En berättare kan redogöra för samtliga karaktärers tankar och känslor utan att karaktärerna själva får komma till tals. Berättaren kan då säga saker som att "hon var lyckligast i rummet" eller "hon var attraherande" dvs. saker som karaktärerna själva inte ens vet något om. När berättaren står utanför diegesen (berättelsen) blir fokaliseringen extern. En tredje personberättare kan redogöra för samtliga karaktärer såväl som för en enskild karaktär och överlåta de andra karaktärerna till att komma till tal genom sina repliker. Den senare typen kallas intern fokalisering. Dessa två scenarion skulle kunna berättas av samma berättare men ter sig helt olika. Vi kan skilja på dem med hjälp av följande definitioner:

Extern fokalisering - Örnperspektiv; långt avstånd från karaktärerna och den framställda världen
Intern fokalisering - Sker i omedelbar eller nära anslutning till karaktären och den framställda världen. 

Svårt att avgöra om det är intern eller extern fokalisering? Ett bra knep är att den interna fokaliseringens berättarperspektiv går mer eller mindre att skriva om till jagberättare. Det är inte möjligt med extern fokalisering. 

Det kan också vara av värde att skilja på intern och extern fokalisering när vi har att göra med en jagberättare. Om en karaktär berättar om minnen från barndomen kan man se det som en extern fokalisering eftersom det inte utspelas i jagberättarens nu. Berättaren kanske avslöjar att han inte riktigt minns vilket år något skedde eller ifall en tjej hade ljust eller mörkt hår. Berättarens använder sig då av dåtid. Men bara för att jagberättaren går bakåt i tiden betyder inte det automatiskt att det blir extern fokalisering. Berättelsen kan vara återgiven i presens och återberättat på ett detaljerat vis vilket då blir internt. 

Vad kan man då ha för nytta av att analysera fokaliseringen? Om en berättelse innehåller flera olika utsagor om samma händelse som inte är förenliga kan vi se till fokaliseringen för att avgöra vilken utsaga som kan vara mest trolig. En extern fokalisering av en utomstående berättare känns mer som en norm medan en intern fokalisering av en berättare som är med i diegesen enbart ser saker från en karaktärs synvinkel och kanske inte är lika pålitlig. 

Om extern fokalisering föreligger är berättaren fri att röra sig i tid och rum.en intern fokalisering är mer begränsad i karaktärens här och nu. En berättare med extern fokalisering har obegränsad kunskap om karaktärerna medan intern fokaliserings berättare inte har det. En objektiv eller neutral ton är utmärkande för extern fokalisering vad gäller känslor, medan intern fokalisering kännetecknas av en subjektiv ton. 

Hemläxa:
1. Tänk på den bok du läser/just läst. Är det intern eller extern fokalisering, eller kanske både och? Sker den i första persons- eller tredje personsperspektiv?
2. Kommer du på något bra exempel på extern fokalisering?
3. Kommer du på något bra exempel på intern fokalisering?

Nästa avsnitt behandlar Tid.

All info tagen från Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, Epikanalys, en introduktion, Studentlitteratur, 1999

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…