Fortsätt till huvudinnehåll

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 

Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 

Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 

Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare och den verklige författaren. Ett exempel är Illiaden och Odysséen, där vi inte med säkerhet vet om det är Homeros som skrivit dem. Man ska även akta sig för att likställa berättaren med författaren vad gäller värderingar. Bara för att en berättare har rasistiska åsikter innebär inte det att författaren tycker samma sak. Vi ska dock inte helt stryka författaren ur tolkningen, det kan till exempel underlätta att veta vad författaren läst i intertextuella sammanhang. Ett försök att ändå få med författaren i tolkingen är begreppet implicit författare. Denne berättar inget utan är en term som betecknar en hållning i texten som berättarens åsikter kan skilja sig från i större eller mindre utsträckning. Med det här begreppet kan man till exempel utläsa ironi i en text trots att den implicite författaren då helt går emot berättarens då motsatta hållning. 

Historiskt sett har man skilt mellan berättare i första person och i tredje person. Vad som är än mer intressant är ifall berättaren är en del av historien, diegesen, eller inte. De berättare som är karkatärer i berättelsen och är jagberättare kallas interna eller homodiegetiska berättare. När en jagberättare inte deltar i berättelsen är denne extern eller heterodiegetisk. Den här varianten har egentligen mer gemensamt med en tredje personsberättare än den interna berättaren. 

En berättare skiljer sig inte enbart utifrån sin position i berättelsen utan även med vilken utgångspunkt från var eller på vilken nivå själva handlingen att berätta äger rum. Vi kommer då in på olika narrativa nivåer i berättelsen. En heterogen berättare står ovanför berättelsen och berättaren kan då sägas befinna sig i den extradiegetiska nivån, där diegesen är grundnivån. Ett klassiskt exempel på detta är Mary Shellys Frankenstein. På den extradiegetiska nivån har vi berättaren Walton som skriver brev till sin syster om deras resa till Nordpolen. Äventyret till Nordpolen är då alltså diegesen. I berättelsen möter Walton Dr Frankenstein som då befinner sig på en intradiegetisk nivå i berättelsen, en berättelse i berättelsen. Det är Frankensteins berättelse som utgör större delen av romanen, och när själva diegesen blir så kort kallas detta för ramberättelse. Samma sak finner vi i till exempel Tusen och en natt, där Sherazade berättar en massa  sagor för sin överlevnad. Sagorna i sig blir intradiegetiska medan diegesen är en ramberättelse. 

Man kan o teorin ha helt oändligt många diegetiska nivåer. Det kan alltså uppstå en berättelse i berättelsen som i sin tur var en berättelse i en annan berättelse osv. En berättelse i den intradiegetiska berättelsen blir en hypodiegetisk nivå, en berättelse i den hypodiegetiska nivån blir en hypo-hypodiegetisk nivå och så vidare. För att återgå till Frankenstein så när doktorn börjar sin historia hamnar vi på den hypodiegetiska nivån, medan de kapitel då monstret själv kommer till tal är en berättelse i doktorns berättelse som då är på den hypo-hypodiegetiska nivån. 

Varför krångla till det med så många berättarnivåer? Oftast för att förklara något i den nuvarande situationen. Doktorns berättelse är en förklaring till varför han åker släde på isen när Walton möter honom och när monstret berättar för doktorn om sitt öde får läsaren veta vad som hände under de två år som doktorn hade lämnat sin skapelse åt sitt öde. 

En annan intressant term i sammanhanget är narrativ metaleps vilket innebär överskridanden mellan olika narrativa nivåer. Vad som är verklighet (i fiktionen) och fiktion (i fiktionen) är då inte absolut. Här är Poe ett klasiskt exempel. En annan term som är värd att nämnas är mise-en-abyme, en slags inre spegel som reflekterar den text som de uppträder i. Till exempel att en bok handlar om en författare som skriver en roman med samma namn som den faktiska boken. 

Hemläxa:
1. Försök bestämma berättaren i den bok du läser/just läst. Handar det om Showing eller telling? Är det en jagberättare eller är den berättad i tredje person. Om det är en jagberättare är det en intern eller extern berättare?
2. Försök bestämma de olika narrativa nivåerna i den bok du läser/just läst. Finns det en extradiegetisk nivå? vad är diegesen? Finns det berättelser i berättelsen och vad har dessa för syfte?
3. Fundera kring en roman med ramberättelse. Hur yttrar sig de olika berättarnivåerna?
4. Kommer du på några exempel på mise-en-abyme eller narrativ metaleps?
5. Kan du komma på ett verk där termen implicit författare kan komma till användning?

Nästa avsnitt kommer att behandla fokalisering.

All info tagen från Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, Epikanalys, en introduktion, Studentlitteratur, 1999





Kommentarer

  1. Hejhej! Du har fått en välförtjänt utmärkelse av mig. /Therese

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo