Fortsätt till huvudinnehåll

Litteraturvetarskola Lyrik del 2: Upprepningar

I förr avsnittet fastslog vi att det som skiljer lyrik från annan typ av text är dess struktur. En struktur där man kan ana sammanhang och mönster. Dessa sammanhang och mönster kan skapas av mer eller mindre regelbundna upprepningar. Innan vi ger oss på olika typer av upprepningar ska det tilläggas att upprepning inte definierar lyriken, den är inte på något sätt obligatorisk, men kan vara av yttersta vikt. 

Det första vi ska läsa oss är skillnaden mellan stikisk och strofisk vers:

Stikisk vers: raderna följer efter varandra utan mellanrum alternativt glest och oregelbundna mellanrum för en längre dikt. 

Strofisk vers: består av ett antal mer eller mindre likartade strofer. En strof består av ett visst antal rader, sällan fler än tio, som är grafiskt åtskilda på boksidan. 

Att upprepa formen som en strofisk vers är en upprepning i sig, till exempel att ha sju verser med fyra rader i varje. Det finns också en upprepning i form av att en hel strof återkommer, liksom en refräng i en poplåt. Om en rad i en dikt upprepas kallas detta för omkväde och finns till exempel i våra medeltida ballader. 

Om flera satser eller rader som följer efter varandra börjar på samma ord kallas den upprepningen för anafor. Ett exempel taget ur Höga visan i bibeln:

Hans huvud är finaste guld, 
hans lockar palmträdsvippor,
och svarta såsom korpen. 

Om ni läser vidare finner ni att flera rader inleds med "Hans". Upprepning av ord ger en form av betoning. Den kan betona skillnader och kontraster som i Edith Södergrans berömda rad: "Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum". Dikten fortsätter med flera "jag är" och läsaren måste ta ställning till hur dessa olika egenskaper kan gå ihop. 

En upprepning är naturligtvis inte beroende av att samma ord/rad upprepas utan även en rad eller ett ord med samma betydelse är en upprepning. Däremot kräver det en mer semantisk genomgång så det är mer överkurs än grundkurs. 

I nästa del kommer vi att behandla rytm.

All information är tagen från Lyrikanalys - En introduktion av Lars Elleström


Kommentarer

  1. Kan man egentligen tala om anaforer i prosa? Kom på att jag använde det begreppet i vecka gällande Pojkflickan.

    SvaraRadera
  2. enligt O: Ja det tycker jag att man kan. Det finns ju poetisk prosa och episk lyrik. Det är väl samma sak i prosa egentligen, anaforer kan användas för att betoning eller kontrast.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.