Fortsätt till huvudinnehåll

Om icke vetekornet - Ngugi Wa Thiong'o

Från slutet av 1800-talet och fram till början av 1960-talet var Kenya kolonialiserat av britterna. De vita använde sig av urinvånarna för sina kaffeodlingar och indier kom dit för att bygga järnvägar. Men under 50-talet började det hända något.


I Om icke vetekornet får vi möta ett flertal individer som bor i Kenya på 50-talet, både vita och svarta. Undantagstillståndet är upphävt, Partiet, bestående av afrikaner, har tagit över riksdagen och de vita börjar röra sig hem mot England. Men finns det infödda kenyaner som kan ta över makten som de vita byggt upp?


Ramberättelsen i boken utspelar sig inte under lång tid. Vi får möta Mugo som tidigare suttit i olika interneringsläger och blev av med sitt land före undantagstillståndet. Nu vill han enbart leva sitt liv i fred, odla sin lilla shamba och glömma allt som hände under de svåra åren. Han blir ombedd att hålla tal på Uhurufesten till förmån för Partiet och kenyanernas frihet. Vi får möta Gikonyo som är kort mot sin fru Mumbi och vi får möta Karanja som arbetar med att skriva etiketter i ett forskningsbibliotek.


Berättelsen bjuder in oss i många återblickar. Vi får ta del av livet i interneringslägren där man hamnar enbart för att han  försvarade en kvinna som blev torterad i ett dike. Vi får ta del av Partiets uppkomst, hur rebeller blev hängda och torterade och hur de flydde ut i skogen för att kunna fortsätta sin kamp. Vi får även ta del av kärlekshistorien mellan Gikonyo och Mumbi, som utvecklades till ett triangeldrama när Gikonyo kommit hem efter 6 års fångenskap.


Berättarstilen är inte helt enkel att hänga med i. Det är ofta korta meningar och fokalisationen kan hoppa från en karaktär till en annan och från en tid till en annan. Lyssna bara på det här:


Han [Karanja] for upp igen från stolen, som om han satt sig på en knappnål,
men i stället för att titta efter på stolen, sträckte han på halsen och stirrade ut
på - en tom plats, där det brukade stå en Morris. Skulle människan [Herr 
Thompsson] inte komma till arbetet idag? Idag var det svårt att skriva etiketter 
för några böcker. Vad bra att fru Dickinson inte var där i dag. Han gick till 
bokbinderiet för att fördriva tiden tillsammans med dem som arbetade där.
Wa Thiong'o, Ngugi, Om icke vetekornet, s. 160, Corona förlag 1982

Mitt i allt dyker alltså fru Dickinson upp, som inte haft något med handlingen att göra på ett tag utan hon nämndes i ett tidigare kapitel som någon som sällan är på jobbet. Wa Thiong'o har också ett sätt att föra över fokaliseringen på en annan karaktär helt utan att man märker det. Vilket är fantastiskt bra men det är svårt att inte tappa bort sig, speciellt eftersom man inte är van vid de namn och benämningar som finns med i boken. Efter ett par sidors läsning om Karanja och den lite smått tafsige Herr Thompson trodde jag ju naturligtvis att Karanja var en tjej, men när det plötsligt står "han" får jag återvända till början av kapitlet och läsa om. 

Berättelsen är en bra ingång till Kenyas befolknings återtagande av makten i sitt land. Det är inte enbart hyllningar av den svarte mannen, vi får även möta svarta som torterar fångar då den vite mannen sagt att de ska göra så. Vi får möta vänliga som elaka vita och vi stöter på en problematik i hur det ska gå för de svarta, som inte skött sitt land själva på 60 år, vilka ska kunna leda folket och ta över alla "chefs"-jobb? Vi får även möta helt vanliga människor som vill leva helt vanliga liv. Boken har även fått mig att läsa på en del om Kenyas historia vilket i sin tur gett mig en ny erfarenhet av världen och dess historia.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…