Kulturloggen

Året är 1984. Aomame är kampsportstränare till vardags men är även lönnmörderska. Hon vill inte ha någon nära relation till en man men kan inte låta bli att ragga upp tunnhåriga medelålders män för vilt sex. Tengo är en halvdan författare som en dag kommer över uppdraget att i hemlighet skriva om 17-åria Fukaeris ännu inte utkomna roman Luftpuppan. Aomames och Tengos berättelser knyts ihop av en sekt och av en värld med två månar som kallas 1Q84. 

Murakami är bättre och mörkare än någonsin förr. Han målar som vanligt upp en surrealistisk stämning i en värld som är mycket lik vår egen, fast ändå inte. Det är mycket sex, en hel del historia och musikaliska referenser, även om de två senare än så länge är ganska få.

Murakamis karaktärer är, som alltid, lite udda och på gränsen till tafatta eller störda. Även om Murakamis miljöbeskrivningar är rätt vaga så finns ändå Tokyo och Japan där, som i bakgrunden och för mig som varit där så är det så klart en extra kick.

Men märk väl att detta ä…

Äntligen! Jag har efter två månader läst sista sidan i Murakamis nyckelfågelbok. Jag tycker om den och den är inte svår att läsa, den har bara hamnat i skymundan för måsteläsningen. 

Den händer egentligen inte så mycket i boken, samtidigt som det händer massor. Toru Okada lever i Tokyo och hans katt är försvunnen. Sedan försvinner även hans fru. Han möter en mängd konstiga karaktärer så som folk som tagit namn från medelhavsöar eller kryddor. Han sitter på tunnelbanan och stirrar på folk, sitter i en brunn, läser brev, besöker kaféer och en hel del annat. Mellan varven kommer även historiska skildringar från andra världskriget och det japansk-inesiska kriget som berör. Folk blir flådda och zoodjur mördas. 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker så mycket om Murakamis böcker. Kanske är det hans sätt att få småsaker att verka viktiga, kanske är det de otroligt konstiga saker som händer, kanske är det de grymma scenerna från kriget eller kanske en kombination av allt. Det …

Nu har jag läst den första boken i min utmaning angående ALMA-pristagare som jag skrev om tidigare i veckan. Jag började lite lätt med en bilderbok av japanen Ryoju Arai som delade priset 2005 med Philip Pullman.

Den här fantastiska boken handlar om en man som ska ut och åka buss. Han väntar och väntar medan både det ena och det andra åker förbi hållplatsen, men ingen buss. När han väntat hela dagen och hela natten kommer bussen men då är den helt fullsatt och mannen har väntat i onödan. En riktig Becketthistoria som Lotta Olsson uttryckte sig i förra söndagens DN där mannen väntar och väntar på Godotbussen som aldrig kommer.

Bilderna är fantastiska, färgglada men inte det minsa gulliga. Historien ser i och för sig ut att utspela sig i ett ökenlandskap men det dyker upp alla möjliga typer, en gubbe med sombrerohatt på häst, en apa som åker med en lastbil, ett helt gäng som har fest. Jag älskar hur sidorna byter färg efter tiden på dygnet, mörkblått på kvällen, svart på natten, vitt …

På tisdag är det åter dags för utdelning av barn- och ungdomspriset ALMA som delas ut till Astrid Lindgrens minne. Det är ett relativt nytt pris då det började delas ut 2002 efter att Astrid Lindgren gått bort, men jag vågar påstå att det snabbt fått hög status inom litteraturvärlden. DN:s Lotta Olsson skriver i dagens söndagsbilaga om tidigare vinnare. 

Hon som jag anser att Philip Pullman, som var en av två pristagare år 2005, är den bäste hittills. Fast det kan, från min sida, bero på att jag inte läst något från de andra. Tre av pristagarna faller mig genast i smaken:
Ryoji Arai, Japan, 2005 Den här japanske illustratören, som delade priset med ovan nämnde Pullman, lyckades stjäla hela showen vid prisutdelningen 2005 genom att komma 20 minuter för sent iklädd rosa skjorta och röd kavaj. Bilderboken När kommer bussen? beskrivs av Lotta Olsson som en sprallig Becketthistoria och jag bara måste få bläddra i den. 
Katherine Paterson, USA, 2006 Den mest kända av Patersons böcker, Bron till …

Jag blir bara mer och mer förtjust i den här japanska diktformen. När jag snubblar över samlingen Haiku sammansatt av poeten David Cobb blir jag helt till mig; boken är rikt illustrerad med både japanska tecken och konst. Samlingen är indelad efter årstider, då haiku allt som oftast innehåller ett årstidsord. Vi får möta japanska poeter från 1600-talet och fram till våra dagar i en salig blandning. Och som om det inte vore nog får vi en introduktion till haiku, Biografiska notiser om de olika poeterna och lästips. 

Även kring baken på takläggare  leker vårvinden
Issa

I klara strömmen -  baklänges driver de bort de små fiskarna
Kito

Sjön mörknar - vildändernas röster dunkelt vita
Basho
Vad gäller illustrationerna finns det bland annat en bild på några av träsnitten i den berömda serien Thirty-six Views of Mt Fuji fån 1800-talet och Soluppgång vid nyår, som syns på framsidan, av Eishosai Choko från 1795. Tyvärr är boken slut hos nätbokhandlarna så jag har enbart kunnat låna den på biblioteket. Den ä…

Natsume Sôseki (1867-1916) är en känd författare i Japan, så känd att han till och med funnits på en av deras sedlar. Han har skrivit romaner som Kokoro och Jag är en katt. Hans diktning är dock mindre känd och det är den vi får möta i Jag minns gräshopporna. Den är en samling av hans haiku i urval och i svensk tolkning av Lars Vargö. 
För er som inte känner till haiku så är detta en japansk diktform som är mycket kort. De ska innehålla 17 teckenljud fördelade på tre rader enligt modellen 5-7-5 (fast på japanska skrivs allt på en rad). Japanska teckenljud ska inte blandas ihop med svenskans stavelse, då teckenljud är mycket kortare. En haiku beskriver en scen som poeten upplevt på ett enkelt sätt och innehåller ofta ett kigo, årstidsord, som ett tecken på vilken årstid det gäller. Ett exempel på detta är "körsbärsblom" som hänvisar till sen vår. 
Natsume Sôseki har tydligen skrivit tusentals haiku. I Jag minns gräshopporna får vi som sagt läsa ett urval, men vi får både ta del…

Äntigen har jag blivit av med min Murakami-oskuld. Jag har dragit så länge på det eftersom jag vill gilla honom men var rädd att jag inte skulle göra det. Så hur blev det?

Norwegian wood handlar om en ung man, Toru, och hans relationer. Hans vänner, studiekamrater, rumskamraten, arbetskollegor, och om hans kvinnorelationer. Hans vän väljer att ta sitt liv enbart 17 år gammal och kvar blir hans flickvän Naoko och Toru. En vänskap växer fram mellan Toru och Naoko som utvecklas till en kärleksrelation, samtidigt som Toru träffar Midori. 
Boken handlar om kärlek, men även om sorg. Många dör och många är miserabla. Den är erotisk och vi får möta flera karaktärer som är mer eller mindre knäppa. Naoko bor på en institution för mentalt svaga och Midori tycks vara en pervers sexgalning. 
Det är väldigt svårt att försöka få fram något vettigt att säga om boken, jag läste om de första kapitlen flera gånger för att försöka sätta fingret på vad det är som gör att det är så bra. Jag har dock fortfaran…

Har äntligen kommit igång ordentligt med Norwegian Wood. Även Kerstin verkar ha fattat tycke för den

Lyran har den här veckan temat titelkvinnor i sin trio. Jag Har valt följande:
1. Binu och den stora muren av Su Tong. Binus man blir ivägskickad för att bygga på den kinesiska muren och när det blir vinter lämnar Binu allt för att kunna ge sin man en vinterkappa. Fantastisk stämning och magisk berättelse med kinesisk myt. Samtidigt även en kärlekshistoria.
2. Naoko av Keigo Higashino (recenserad här). Efter en bussolycka dör Naoko efter att ha skyddat sin dotter. När dottern vaknar är det dock Naokos själ i hennes kropp. Otroligt japansk och hela själbytesbiten är spännande men samtidigt rolig.
3. Älskade av Toni Morrison. För de som inte läst boken så heter en av de kvinnliga karakäterna just Älskade. Som jag tidigare skrivit öppnade den här boken upp en helt ny del av litteraturen för min del.

För att kunna läsa en bok skriven av en japan för japaner så behöver man nog veta en del om Japan och deras kultur. Annars tror jag lätt att vissa saker verkar konstiga och rentav pinsamma. Följande punkter bör man känna till innan man läser Naoko:
1. Japaner är artiga. De tackar och ursäktar sig för jämnan, ungefär som när tanter ger presenter till varandra vilket alltid resulterar i diskussioner i stil med "Nej den kan jag inte ta emot, jag lägger den i din väska igen!"och så försöker de smyga ner det aktuella objektet i varandras handväska fram och tillbaka medan den andra inte ser tills de skils åt.
2. Japaner sover överallt. På tunnelbanan, på caféer, i skolan, vart de än får en chans till en blund.
Och nu över till boken. Heisuke är en fabriksarbetande manmed fru och en dotter. Han jobbar skift och är ganska nöjd med sin tillvaro i Tokyo. En dag när han ser på nyheterna ser han att en allvarlig bussolycka inträffat just precis där hans fru Naoko och dotter Monami är på …

Äntligen släpps bok fyra och fem Charlaine Harris serie om Sookie i nyöversättning. Eftersom det känns onödigt att enbart beställa två pocketböcker får några till följa med hem.
Som jag skrev här så är jag sugen på att läsa lite queerlitteratur. Jag blev intresserad av Mian Lodalens Tiger men valde i stället Dårens dotter av samma författare för den fanns i pocket. Jag valde även en bok till i queerkategorin med följande beskrivning på adlibris.com:
I Angela Carters Den nya Evas passion möter den magiska realismen postfeminismen och science fiction den gotiska romanen. Carter porträtterar ett USA i total upplösning. Samtidigt är det en samhällssatir som sträcker sig långt utanför Amerikas gränser och ifrågasätter allt vi tar för givet om kön, sex och begär.
Min nyfunna kärlek för japansk litteratur fick också utrymmei beställningen i form av Norweigan Wood av den hyllade Haruki Murakami samt Fri av Natsuo Kirino.
Nu är det bara till att vänta på paket.

Så hur kommer det sig att jag läser en japansk bok av en japansk författare som ingen hört talas om?
Det måste nog tas från början.
Den första juli i år reste jag med min älskade sambo till andra sidan jordklotet och besökte Japans huvudstad Tokyo. Stadens kollektivtrafik är en hel vetenskap bestående av tåg, tunnelbana, buss, monorail och flertalet olika bolag som driftar de olika färdmedeln. Vagnarna är ofta fulla och det sägs att det finns handskbeklädda personer som jobbar med att enbart trycka ihop folk i vagnarna så det går in fler. Cirka två miljoner människor passerar varje dag stationen Shinjuku i östra Tokyo. Japaner åker kollektivt och det gör de ofta.
Japanerna tycker också om att hålla sig sysselsatta när de åker kollektivt. De sover, de spelar tv-spel, de sms:ar med sina mobiler och en och annan tar upp en bok.På flera tåg/metrostationer finns det en bokhandel vid namn Book Express. Dessa relativt små butiker kryllar av japaner och säljer all möjlig litteratur; en dröm för …