Ingenbarnsland - Eija Hetekivi Olsson
Miira växer upp i en Göteborgsförort under 80-talet. Hon är en sådan där finnesvensk som får gå i en egen klass även om hon är förr i Sverige. Hon är en tuff tjej som inte viker sig för någon, det är snarare så att envisheten får gå före förnuft varje gång. Det är en hård miljö att växa upp i, det är en sak som är säker.
På pappret är det här en roman som borde passa mig, jag är från ett annat nordiskt land och känner direkt igen mig i tänket och i kulturkrockarna som uppstår trots att man har samma hudfärg, religion och ett någorlunda likt språk. Jag får en vag känsla av Stridsbergs skildring av udda men starka kvinnogestalter. Jag får en aning om Oksanens fantastiska sätt att nyttja språket men varje gång jag kommer in i en sekvens, riktigt börjar tycka om det, så faller det platt på någon idiotisk detalj om bajs eller något annat som inte medför något till beskrivningen. Jag får upp tempot, känner att språket träffar mig precis där jag vill ha …
Miira växer upp i en Göteborgsförort under 80-talet. Hon är en sådan där finnesvensk som får gå i en egen klass även om hon är förr i Sverige. Hon är en tuff tjej som inte viker sig för någon, det är snarare så att envisheten får gå före förnuft varje gång. Det är en hård miljö att växa upp i, det är en sak som är säker.
På pappret är det här en roman som borde passa mig, jag är från ett annat nordiskt land och känner direkt igen mig i tänket och i kulturkrockarna som uppstår trots att man har samma hudfärg, religion och ett någorlunda likt språk. Jag får en vag känsla av Stridsbergs skildring av udda men starka kvinnogestalter. Jag får en aning om Oksanens fantastiska sätt att nyttja språket men varje gång jag kommer in i en sekvens, riktigt börjar tycka om det, så faller det platt på någon idiotisk detalj om bajs eller något annat som inte medför något till beskrivningen. Jag får upp tempot, känner att språket träffar mig precis där jag vill ha …