Kulturloggen

En mörderska bland oss - Hannah Kent

Året är 1829, på norra Island sitter tre personer dömda för mord. Det finns inga resurser att skicka dem för avrättning till storebror Danmark utan de tre får tas om hand i det lilla karga landet. Agnes var piga på gården där de två männen mördades, men nu sitter hon fastkättad i ett mörkt rum i blöta kläder.En familj tvingas inhysa Agnes på sin gård i väntan på hennes halshuggning, en familj som är i stort behov av den ekonomiska ersättningen men även av arbetskraften. Prästen tvivlar allt mindre på Agnes skuld, familjen lika så. Ju mer hon berättar desto mer står det tydlig vem som faktiskt är skyldig.

Den australiensiska författarinnan Hannah Kent debutroman är baserad på en historisk händelse, jag minns själv visorna om Agnes som sjöngs för mig då jag var liten på Island. Den är till viss mån väldigt lik en isländsk saga med släkter och intriger och det stör mig ändå lite att det är en utbytesstudent från Australien som får skildra detta skeend…

Francesca - Melina Marchetta

En morgon går Francescas mamma inte upp ur sängen. Francesca får gå till skolan utan att ha plågats av sin mammas töntiga låtar på morgonen och mamman försvinner bort allt mer. Samtidigt får Francesca ta allt mer ansvar för sin lillebror, för hushållet och för sig själv. Som om inte det vore nog så är hon helt ny på skolan, en före detta pojkskola som precis öppnat för tjejer och som kanske inte riktigt anpassat sig för tjejerna än. Hon saknar sina gamla vänner, hon saknar sin mamma och hon försöker passa in. Men kanske finns det hopp om ny vänskap, och kanske även för lite kärlek?
Marchetta har i den här boken målat upp flera dynamiska karaktärer att följa, lära känna och älska. Ungdomarna står så klart i fokus men jag tycker nog ändå att de vuxna är något mer engagerade i den här romanen än i Jellicoe Road. Speciellt mamman Mia, som i bokens nutid är väldigt frånvarande, känns som en fantastisk vuxen före sammanbrottet som skildras genom Francescas minne…

Örfilen - Christos Tsiolkas
Hector och Aisha har bjudit in sina vänner på grillfest. I stundens hetta får en 3-åring en örfil av en man som inte är hans pappa. Festen skingras genast och bekantskapskretsen splittras upp i två läger, ett där man anser att dt aldrig är okej att slå ett barn och ett läger där man tycker att det var rätt oskyldigt och att barnet gjort sig förtjänt av det. 
När jag läste beskrivningen av den här boken i höstens SvB-katalog så måste jag erkänna att jag inte alls blev intresserad. Om det inte varit för att enligt O läst den på engelska och hyllat så hade jag nog aldrig läst den. Men den handlar om mycket mer än vad baksidestexten ger sken av, den gör inte bokens innehåll rättvisa. 
Örfilen berättas ur flera personers perspektiv, ett antal karaktärer får i ett var sitt kapitel utrymme för sin historia. Den här örfilen har inte så stor plats i boken som man kunde ana av beskrivningen utan den finns mer i bakgrunden, för att ibland komma upp till ytan, och den h…

De första 50 sidorna fattade jag ingenting. Jag började om, läste om vissa sidor och fattade inte mer för det. Jag slutade läsa om och bestämde mig för att bara fortsätta och se om det artade sig. Det gjorde det. Helt plötsligt är jag inte längre det minsta förvirrad utan är helt inne i historien.

Taylor går på Jellicoes internatskola som ständigt är i territoriekrig med Jellisarna och kadetterna. Hon blev lämnat på 7-Eleven av sin mamma som 11-åring men har funnit en modersgestalt i Hannah som hjälper till på skolan. Taylor verkar ha ett förflutet med kadetternas ledare Jonah Griggs, hon tvingades se på när Eremiten valde att ta sitt liv och en seriemördare härjar i området. 22 år tidigare skedde en fruktansvärd bilolycka på Jellicoe road, kan den ha något med Taylors förflutna att göra?
Det är ett ganska avancerat nät av händelser som Marchetta bygger upp och läsarens slängs helt skoningslöst in i det någonstans mitt i, därav min förvirring i början. Jag är enormt fascinerad av hur…

En pojke, som letar fynd till sin kapsylsamling, hittar en borttappad sak på stranden. Man vet inte riktigt vad det är för något och ingen vill riktigt kännas vid den. Pojken kan inte annat än försöka hitta den borttappade sakens egentliga plats i världen. 

Shaun Tan har i sin tredje bilderbok på svenska skapat en berättelse om att människor är väldigt upptagna, så upptagna att de bara ser sitt och sina. De som solar på stranden där saken hittas ser den inte, pojkens föräldrar ser den inte ens när den är intryckt i deras lilla vardagsrum. Det är alltså en ganska sorglig berättelse om en sak som inte hör hemma någonstans och som ingen verkar sakna eller bry sig om. Samtidigt är det en rolig berättelse, eftersom saken är helt gigantisk och dt blir näst intill komiskt när folk inte lägger märke till den. Det är en något surrealistisk berättelse där man själv hela tiden ser den här borttappade saken i bilderna men man vet inte riktigt vad det är. Men det är också en berättelse som värmer…

Det känns som om det var mycket länge sedan jag fick ett bokpaket, säkert flera veckor sedan, så det kändes riktigt skönt att släpa hem ett paket från Kabusa idag. Det känns som att det inte kom så mycket böcker i februari? Nu har i alla fall marsböckerna börjat trilla in. Förs ut var Shaun Tans Borttappad som jag faktiskt redan läst en gång, recensionsdagen är 1/3. Bok nummer två är Ingenting att ångra av Tride Marstein, som jag har höga förväntningar på efter Göra gott. Recensionsdag för den är 15/3, jag hoppas hinna med det men tiden är knapp med utlandsvistelse 2/3-11/3.

Vad ser ni fram emot i mars?

Harper lever med sina föräldrar och syskon i ett hus stort som ett skjul i det sandiga och karga australiensiska landskapet på 1930-talet. Det är fattigt, svårt att odla och det är ekonomisk kris i världen. Om det inte är torka så förvandlas landskapen till ett hav av lera. Dödsfall, olycka och naturens makter gör det svårt för familjen att klara sig. 

Hartnett är helt klart begåvad och vet hur man berättar en historia. Det är mycket tragik och mycket spänning. Miljön är oerhört fascinerande och obehaglig med sina tunnlar, brunnar, ormar, lera och så vidare. Dock tycker jag att de vuxna i berättelsen är rätt menlösa. De lyckas få tre kor, som är i princip allt de äger, mitt i natten utan att någon märker något. En av sönerna, Tin, tillåts gräva tunnlar under huset hela dagarna, vilket har en viktig betydelse för handlingen, men vilka föräldrar gör så? Det resulterar bland annat i att deras lilla ruckel till hus rasar ner i tunnlarna och de blir tillfälligt hemlösa. Men barnen, speciell…

På tisdag är det åter dags för utdelning av barn- och ungdomspriset ALMA som delas ut till Astrid Lindgrens minne. Det är ett relativt nytt pris då det började delas ut 2002 efter att Astrid Lindgren gått bort, men jag vågar påstå att det snabbt fått hög status inom litteraturvärlden. DN:s Lotta Olsson skriver i dagens söndagsbilaga om tidigare vinnare. 

Hon som jag anser att Philip Pullman, som var en av två pristagare år 2005, är den bäste hittills. Fast det kan, från min sida, bero på att jag inte läst något från de andra. Tre av pristagarna faller mig genast i smaken:
Ryoji Arai, Japan, 2005 Den här japanske illustratören, som delade priset med ovan nämnde Pullman, lyckades stjäla hela showen vid prisutdelningen 2005 genom att komma 20 minuter för sent iklädd rosa skjorta och röd kavaj. Bilderboken När kommer bussen? beskrivs av Lotta Olsson som en sprallig Becketthistoria och jag bara måste få bläddra i den. 
Katherine Paterson, USA, 2006 Den mest kända av Patersons böcker, Bron till …