Kulturloggen

Trumslag Hjärtslag - Nike Markelius
Nike Markelius är kanske mest känd som trummisen i det legendariska punkbandet Tant Strul ihop med bland andra Kajsa Varg. Men det är inte allt hon är eller har varit, hon har haft flera andra projekt och varit en helt vanlig person med sjukdomar och motgångar. I sin självbiografi Trumslag Hjärtslag tar berättar hon sig egen historia samtidigt som hon målar ett porträtt av ett Sverige i social kris med utbrändhet och Fas 3. Hon berättar också en kvinnohistoria där tjejer som vill spela rockmusik måste försvara sig och vara mer duktiga än killar i samma situation. Framförallt berättar hon om och med kärlek. 
Jag är en väldigt ovan biografiläsare. Jag tycker helt klart att det är ovant att inte analysera berättelsens upplägg och språket, detta är ju en riktig persons berättelse och hon måste få berätta den på sitt sätt. Det är ett enkelt språk som tar oss från A till B genom hennes liv utan omskrivningar eller metaforer. Man märker helt klart att det …

Jag har aldrig sett något avsnitt av "Mia och Klara" och jag har heller inte hört dem på radion. Det är inte min typ av humor och jag blir bara irriterad när folk ska härma deras karaktärer för att vara roliga. Men folk har hyllat boken till tusen och vem är jag är inte den som inte är öppen för förändring. 
Så blev det någon omvälvande upplevelse? Skrattade jag halvt ihjäl mig? Nej inte det minsta. Visst känner jag med Mia när hennes pappa går bort och hennes livmoder krånglar. Hon målar ut sig själv på ett intimt sätt men jag känner ändå inte att jag vet  vad vi skulle prata om ifall vi skulle sitta jämte varandra på en lång tågresa. För inte skulle det handla om hennes mens, anorexi, uteblivna kåthet eller hennes förlossningar. Hon verkar dock vara en bra mamma och sambo, inte perfekt men det är ju ingen, precis som hon skriver. 
Jag har dragit mig för att läsa den här boken, just för att jag trodde att jag inte skulle gilla den, men jag kände mig i alla fall rätt träffad a…

Alex Schulman är inte en man som intresserat mig det minsta tidigare. Jag har sett honom som en B-kändis som skymtat förbi i min ögonvrå, ibland på TV ibland i en tidning. Han känns som en riktig stropp. 
Folk i min omgivning höjer förvånat på ögonbrynen när jag helt plötsligt ska läsa hans kommande bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.  Jag har inte ens läst storsäljaren Skynda att älska. Fördomsfullt tänker jag att det ska bli någon slags bakom-kulisserna-historia med roliga anekdoter och fyndiga formuleringar, vilket det ibland är men det är även en hel del annat. 
Att läsa  Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött ger ömsom en känsla av relationsroman och ömsom en känsla av ett långt blogginlägg. Som jag förstått det har Schulman gått igenom gamla blogginlägg och krönikor från det år boken handlar om så allt verkar vara på plats. 
Schulman är oerhört ärlig i sitt sätt att skriva. Han …