Kulturloggen

Patrick Fort har Asbergers Syndrom. Det gör att han har svårt att förstå sig på andra människor, deras känslor och de sociala reglerna för hur man uppför sig. Han har också svårt att förstå döden. Ända sedan han som liten pojke såg sin far bli påkörd och avlida har han försökt besvara frågan; vart tar man egentligen vägen när man dör? Han tar hem små döda djur och dissekerar dem, men han kommer inte närmare svaret för det. Som 18-åring börjar han läsa anatomi, då han antar att han måste dissekera en människa för att förstå vad som händer med just en människa efter döden. I dissektionssalen stöter han dock på en rad andra underligheter. Den kropp han undersöker visar tecken på en helt annan dödsorsak än den som finns registrerad. Ingen verkar dock vilja lyssna på Patrick när han påpekar detta; tvärtom verkar någon vilja hindra honom från att ta reda på sanningen. Ända sedan jag läste Mörk Jord har jag väntat på en lika bra bok från Belinda Bauer. De efterföljande Shipcot-böckerna h

Jag älskar att stöta på roliga kulturrelaterade kickstarters och nu har jag hittat ett som jag verkligen vill tipsa om.  Hoxton Mini Press är ett oberoende bokförlag som har ambitionen att göra knasiga konstböcker om östra London. De är helt övertygade att det finns en massa berättelser som ännu inte är berättade och att det finns flera begåvade fotografer att framhäva där. De vill ha hjälp med att komma igång och med att ge ut sina två första böcker i vad som planeras bli två olika serier. Den ena serien ska bestå av fotografier och den andra av illustrationer, humor och kvalité står högs upp på listan över deras ambitioner. Den första fotoboken kommer att handla om Joseph Markovitch som enbart lämnat London en gång i sitt liv och verkar vara en riktigt härlig kuf. Den första illustrerade boken kommer att fånga 50 karaktärer som är typiska för östra London.  Skaparna bad om 5000 pund, vilket i och för sig redan är uppnått, men det betyder inte att man inte kan vara med på tå

...och det kanske är dags att börja fundera på vad man ska göra där?  Jag brukar försöka sluka åt mig så mycket som möjligt av årets tema för att få ny inspiration och vidga mina litterära vyer. Jag är där lördag och söndag i år och jag tänker lite så här: Hitta ett (Haha lycka till...) seminarium varje klockslag och försök gå på så många som möjligt av dessa. Ibland måste man äta och gå på toaletten men det är inget jag prioriterar i min planering (är det bokmässa en gång om året så är det). Jag har kryssat för det här: Lördagen 28/9 10:00 Måste allt vara sant? Fram med fiktionen . Om de senaste årens biografiska trend och vad som hänt med romanen tack vare Norén, Knausgåd och Gardell.  11:00 Hur gestaltas romer i skönlitteraturen? Tema Rumänien om ett av världens och historiens mest utsatta folk. Bubblare: Nobelpristagaren Mo Yans författarskap .  12:00 Min bok är din bok . Hanaa al-Ramli berättar om att starta bibliotek i flyktingläger i Mellanöstern.  13:

Viviane Élisabeth Fauville - Julia Deck Deckare och thrillers kan vara oerhört spännande och läskiga men de håller sig ändå inom en viss ram. Man distanserar sig till dessa vidriga förövare och man lever någonstans i tron om att sådana här extrema händelse inte finns på riktigt. Men alla thrilleraktiga romaner handlar inte om extrema massmördare utan vissa handlar om helt vanliga människor som slår över, helt normalt folk som helt plötsligt gör något lite avvikande och blir oerhört obehagligt. Sådana böcker är de mest spännande och obehaliga, tycker jag. Viviane Élisabeth Fauville är en sådan roman.  Viviane Élisabeth Fauville är en 42-årig parisiska som nyligen fött en dotter. Hon har en fantastisk karriär med bra lön, hon verkar ha allt. Bakom fasaden rämnar dock det perfekta livet, hennes man har lämnat henne och hon känner sig hotat av den unga och snygga vikarien på jobbet. Hon känner sig nog inte helt hemma i mammarollen och hon går hos en psykoanalytiker. En dag vakn

Jag har knappt läst en sida på två veckor, läsningen har helt kommit i skymundan för stress och trötthet. Det i kulturväg som jag ägnat mig åt är att knarka TV-serier och handarbeta samtidigt. Utöver de stories som vi följer har vi här hemma plöjt igenom The killing , Luther och   Broadchurch under kvällar och helger. Jag har tidigare virkat en hel del men så fick jag för mig att börja sticka, vilket jag lärde mig med hjälp av internet, och nu kan jag väl inte riktigt sluta.  Virkad filt, stickade vantar och rätstickad tubhalsduk Det är inte så enkelt som att man plockar upp lite garn och stickor o kör några varv och sen gör något annat. Jag kan inte se på TV eller film utan att handarbeta. Jag kan inte gå förbi en tröja utan att fundera på tekniken bakom. Kan jag inte sova går jag upp och stickar alt. läser mönster. Jag älskar att läsa mönster, att i huvudet fundera ut hur verket tar form och hur det skulle se ut i olika färger. Att jag knappt vet hur man gör, knappt har någ