Fortsätt till huvudinnehåll

Jag minns gräshopporna - Natsume Sôseki

Natsume Sôseki (1867-1916) är en känd författare i Japan, så känd att han till och med funnits på en av deras sedlar. Han har skrivit romaner som Kokoro och Jag är en katt. Hans diktning är dock mindre känd och det är den vi får möta i Jag minns gräshopporna. Den är en samling av hans haiku i urval och i svensk tolkning av Lars Vargö. 

För er som inte känner till haiku så är detta en japansk diktform som är mycket kort. De ska innehålla 17 teckenljud fördelade på tre rader enligt modellen 5-7-5 (fast på japanska skrivs allt på en rad). Japanska teckenljud ska inte blandas ihop med svenskans stavelse, då teckenljud är mycket kortare. En haiku beskriver en scen som poeten upplevt på ett enkelt sätt och innehåller ofta ett kigo, årstidsord, som ett tecken på vilken årstid det gäller. Ett exempel på detta är "körsbärsblom" som hänvisar till sen vår. 

Natsume Sôseki har tydligen skrivit tusentals haiku. I Jag minns gräshopporna får vi som sagt läsa ett urval, men vi får både ta del av den svenska översättningen och de japanska tecknen. För mig är det enbart vacker, för en som även kan japanska kan det nog till och med vara intressant att jämföra. Översättning är ju trots allt en tolkning, särskilt när det kommer till lyrik. Vissa haiku kommer även med en liten förklaring, så som att den är skriven på ett vykort till den eller den personen och vissa kommer med en förklarande kontext. Av flera haiku får jag den där härliga känslan av ett ögonblick där jag riktigt kan sätta mig in i känslan, eller i alla fall en känsla den ger mig. Som den här:

en albatross
nu har jag kommit till
varmare breddgrader

Jag får direkt den där härliga känslan av att stiga ur ett plan, det är varmt och man ser på palmerna att man inte längre är hemma. Vi får även veta att detta är en dikt återfunnen på ett vykort till poeten Masaoka Shiki. Och visst får man vårkänslor av den här:

det slutar snöa
bambun reser sig
med ett rasslande ljud

Däremot finns det en och annan haiku som jag bara blir förvirrad av, som den här:

den unge samurajen
tar ett steg tillbaka
plommonblommor

Jag vet antagligen för lite om samurajen, plommonträd och deras symbolik för att hänga med. Kom gärna med idéer om du har någon idé.

Den här samlingen ger onekligen mersmak för den här diktformen. Däremot vet jag inte riktigt vad jag tycker om översättning. Det känns lite som den där viskleken man lekte som liten där man börjar viska något på ena sidan och får se vad som kommer ut på slutet. Man stoppar in några japanska tecken, gör sin bästa tolkning utifrån formatet, och får se vad som kommer ut. Jag tror att jag ska se mig om efter haiku skrivna på svenska, men jag ger inte upp läsningen av det översatta helt. 

Kommentarer

  1. Boktokig Eva Boström17 januari 2011 09:06

    Ska bli kul att läsa sedan vad du tyckte om Vredens tid!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo