Kulturloggen

It
Regi: Andy Muschietti Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman, baserad på en roman av Stephen King Medverkande: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Sophia Lillis mfl. Bergakungen, Göteborg Biopremiär 13/9 2017
Det är oktober 1988 i den lilla staden Derry. Regnet öser ner men Georgie är fast besluten att gå ut och leka med sin båt, tillverkad av brodern Bill av tidningspapper. Vatten forsar ner för gatan utmed trottoarkanten, Georgie hinner knappt med sin båt. Plötsligt åker båten ner i en brunn, Georgie försöker nå den men där finns något annat. Flera barn försvinner spårlöst, Bill och hans vänner försöker möta ondskan som verkar leva på barns rädslor. 
De flesta känner säkert redan till ett av Stephen Kings mest kända verk, berättelsen som förstörde clowner och röda ballonger för hela min generation, speciellt när den kom som miniserie 1990. Clownen Pennywise går i ide i 27 år åt gången och nu är det 27 år sedan serien kom och då är det rimligt med en remake. Den nya fi…

Året är 1973 och den unge Devin Jones bestämmer sig för att söka ett sommarjobb på en nöjespark i en liten kuststad i North Carolina. Dumpad och förkrossad försöker han hitta sin tillvaro bland de skrangliga åkattraktionerna och med de märkliga originalen som arbetar på nöjesfältet. En ouppklarad mordhistoria nästlar sig in i hans tillvaro samt en sjuk pojke och hans mamma berör honom mer än han kunnat tänka sig. 
Den stora behållningen med den här knappt tre hundra sidor långa romanen är solklart miljön. Det kan vara så att min absoluta favorit skådeplats är just småskrangliga tivolin på USA:s östkust med spökhus, pariserhjul, sockervadd och skriande måsar. Stephen King kan vara bäst på att skapa just den miljön. Romanen kan även ses som en coming of age-historia just med Devin och första kärleket, första jobbet, första sveket osv. Även den delen av berättelsen är väldigt fin. Den lite taffliga sexscenen till trots (King gör det igen!) finns det även en fin kärlekshistoria berättad.…

Staden som försvann - Stephen King

Författaren Ben Mears återvänder till den plats han växte upp på, Jerusalem´s Lot, för att skriva sin nästa roman. Salem´s Lot är en liten by i Maine där intrigerna haglar och där hemligheter finns begravna. Ungefär samtidigt som Ben kmmer till staden anländer även herrarna Stroker och Barlow för att köpa det övergivna huset uppep å kullen och för att öppna en antikhandel i stan. Strax därefter börjar folk försvinna och dö och ingen vet hur eller varför men de anar att de själva kan vara på tur här näst. 
det här är Stephen Kings andra utgivna roman, den sålde inte särskilt mycket när den kom ut 1985 men när den väl kom i pocket blev det snabbt en bestseller. Idag har vi en helt annan relation till vampyrer än på den tiden, nu är de snygga och vänliga (om de vill) och kan till och med vara ute i dagsljus, ja jag tänker på Twilight, True Blood och Vampire diaries. Jag måste dock säga att det är skönt att gå tillbaka till de genomonda och djuriska vamp…

Jake Epping är en ganska så vanlig man. Han är frånskild och arbetar som High School-lärare. Han lever ett ganska så normalt liv, tills den dagen han kliver från år 2011 rakt in i år 1958. I Maine finns nämligen en dörr/port/lucka som leder tillbaka i tiden, men bara till ett visst datum. Med andra ord kan Jake inte välja själv vilken tidpunkt han vill resa tillbaka till. Om man skall förändra en stor händelse som påverkat historien, och utgångspunkten är 1958 - då känns det ganska logiskt att man vill förhindra mordet på JFK. Vilket är precis vad Jake ämnar göra.

Ja, vad ska man säga? King har gjort det igen - skrivit ett mästerverk. En bok som inte släpper taget ens när det gått flera veckor sedan jag slagit ihop den och ställt undan den i bokhyllan.
Först och främst måste jag lovorda det faktum att King inte tar några genvägar. Det är ju inte en helt oproblematisk grej att tänka sig att resa bakåt i tiden och förändra historien. Vad får detta för konsekvenser för framtiden? Även om m…

USA i en mörk framtid. Militären har tagit över regeringen och förvandlat landet till en diktatur. Människor som har avvikande åsikter från landets ledare hämtas av militärtrupper för att aldrig komma tillbaka igen.
Årligen hålls en maratonmarsch i Maine, under ledning av Majoren. Av tusentals ansökande väljs 100 tonårspojkar ut för att få delta. Reglerna: Du måste hålla en hastighet av minst 6,5km i timmen, dygnet runt, oavsett vad som händer. Om du hamnar under denna hastighet får du en verbal varning. Inga pauser är tillåtna - inte ens för toalettbesök eller sömn. Du kan inte hoppa av. Efter tre varningar är du ute ur leken - för gott, med ett skott i huvudet. Priset: Vad du vill för resten av livet.

Jag lyssnade på denna boken som ljudbok, och lyssnade faktiskt färdigt på den på två dagar - den var så otroligt fängslande. Man dras verkligen in i berättelsen, det kändes som om jag själv gick där dag och natt med sönderskavda fötter och smärta i kroppen. Som om jag själv blev vän med …

Alltså, det går sådär. Jag har läst halva boken på två veckor. Visst det är mycket annat just nu med jobb, fotokurs och dylikt, men det har väl inte hindrat mig förut?

Och som vanligt ska du sluta läsa nu om du inte vill veta något om Stephen Kings senaste roman 11/22/63
Ja halvvägs in i boken kan man väl inte påstå att det hänt så mycket av Kennedyvärde i alla fall. Huvudpersonen har snarare gjort sig ett liv i det tidiga 60-talet genom att jobba på en skola och dejta en het kvinna med långa ben som han vid första anblicken lyckades tafsa på brösten (hon föll och han greppade ett bröst när han tog emot henne. Känn er fria att tycka vad ni vill om Kingens kvinnobilder). Utöver pinsamma sexscener finns det så klart lite hintar om den där mannen med det gula (senare orange och svarta) kortet men mest handlar det om hur svårt det är att anpassa sig till att leva för 50 år sedan. Jag vill ha lite mer fart och lite mer obehagligheter. 
Kom igen Kingen, underhåll mig på det där kusliga sätt…

Jag börjar sakta men säkert inse att jag inte kommer hinna läsa klart 11/22/63 i november, vilket kommer att innebära endast 4 lästa böcker under månaden. Idag hinner jag inte läsa många procent, vilket ger mig två dagar kvar till att läsa 68% (Ungefär 577 sidor) vilket tyvärr inte är möjligt. Det är ju helt vansinnigt dåligt. Men jag har ju gjort en del annat. 
Och för er som inte vill läsa något om handlingen i 11/22/63 så kan ni sluta läsa nu. 
Kingen fortsätter med sina referenser, han slänger fram Shawshank state prison lite då och då (Ja Joel, det är Kingen som skrivit berättelsen bakom din favoritfilm Nyckeln till frihet). Huvudkaraktären Jake beger sig dessutom till Derry, i september 1958, strax efter att Pennywise härjat i kloakerna. Det ger en extra dimension till att han. som en helt okänd figur, smyger runt i staden. Han träffar till och med Bevvie och Richie!
Men än lyser Kennedy med sin frånvaro. Jake bestämmer sig för att rädda en annan familj från massmord, en familj …

Ja eftersom det är det berömda datumet 22 november idag och eftersom jag läser Stephen Kings bok med titeln 11/22/63 just i detta nu så känns det helt rätt med en lägesrapport. 

De senaste dagarna har diskussionerna gått heta på Twitter gällande att Amazons lästplatta Kindle visar procent och inte sidantal. Folk säger sig tro att de blir besatta och stressade av det här, jag säger att jag blir minst lika stressad av sidnumrering. Jag räknar alltid ut exakt var i boken man har passerat hälften och håller stenkoll på när det är mindre än 100 sidor kvar osv. Procenten går ju så klart segare (Om man inte läser en bok som är exakt 100 sidor) men man ser även en mätare för hur långt man läst sedan man satte igång plattan och det finns små markeringar för kapitel. Jag är också mycket nöjd med att läsa en sådan här enorm tegelsten på läsplattan, den väger ju trots allt knappt något alls. Jag hade nog inte orkat läsa i den i sängen till exempel, och jag hade aldrig tagit med mig den om jag sku…

I  april i år skrev jag ett nostalgiskt inlägg om Stephen King där jag tackar honom för mitt intresse för läsning och där jag skäms för att jag inte läst något av honom på länge. Min inspiration till detta inlägg hittade jag så klart hos Dark Places. 

Vad hände då? Jag har läst en ynka bok av Kingen sedan detta inlägg skrevs. Det är bättre än noll men det är fortfarande ganska kasst. Jag läste Raseri, som inte längre trycks på Kingens begäran eftersom den handlar om ett så känsligt ämne som unga som skjuter ner andra ungar på sin skola. Det sägs nämligen att man hittade ett exemplar av Raseri i ett skåp tillhörande en ung kille som sköt mot sina skolkamrater. 

För cirka två veckor sedan kom dock Kingen ut med en ny roman, mastodontverket (det vill säga vanligt Stephen King-omfång på 849 sidor) 11/22/63 om JFK-mordet. Denna historiska dag, 20/11 2011 har alltså jag börjat läsa den. Det blir första gången som jag läser en King-roman samma år som den kommer ut, det känns mycket spännande…

En ung man vid namn Charlie Decker går en dag in i ett klassrum med en pistol, skjuter lärarinnan och tar hela sin klass som gisslan. Väl inne i klassrummet berättar både Charlie och klasskamraterna om händesler från uppväxten, allt från campingutflykter till sexlivet.

Romanen kom ut 1977 så det är ganska tidigt i kingens karriär. Den är dessutom utgiven under pseudonymen Richard Backman. Den är alltså skriven före alla schoolshootings i USA och resten av världen. Den ges inte längre ut då den gode Kingen inte vill att den ges ut mer. En kille som utförde en skolskjutning hade boken i sitt skåp och en annan citerade boken när han sköt sin lärare så det är fullt förståeligt.

Jag måste säga att jag blev något besviken då den inte alls är så våldsam och blodig som man kan förvänta sig när Kingen tar sig an ett sådan här ämne. Hur sjuk är då inte jag? Däremot skapar han en skum atmosfär i klassrummet då eleverna efter ett tag börjar vara orädda och till och med vänliga mot Charlie. Lite…

Jag läste inte böcker när jag var liten. Jag började läsa på riktigt vid 17-18-års ålder och smygstartade lite vid 15-16. Det är klart att jag läste någon Sune och Berts dagbok samt lite Kitty men det var ju inga slukarmängder. När man var tvungen att läsa i skolan tog jag en bok som såg tunn och enkelt ut och så stirrade jag bara på sidorna och drömde om annat på lästimmen i skolan. 
När jag var  19 sökte jag till ett kulturvetarprogram på högskolan och vid 22 års ålder hade jag en fil.kand i litteraturvetenskap och böcker är det bästa jag vet. Hur gick det här till?
Den första vuxenbok jag läste var Stephen Kings Vinterverk vilket var i åttan eller nian. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att välja den, men jag antar att nördkillen som ALLTID recenserade en King-bok på klassens timme kan ha varit en bidragande orsak. Jag skrev min första bokrecension utan att enbart ha kopierat baksidestexten och tyckte att det här var riktigt bra. Det gav mig något, jag var i en annan värld på rik…