Kulturloggen

Norma - Sofi Oksanen
Norma går på sin mors begravning, men hur har hon egentligen dött? Mamma Anita har arbetat på en frisörsalong, tillsammans med andra närstående, där det verkar pågå annan verksamhet bakom kulisserna. Norma tycker inte att mammans död är logisk, hon har inte betett sig som en person som vill dö. Norma bestämmer sig för att ta reda på vad som skett. Normas hår växer dessutom otroligt snabbt och lever sitt eget liv, något som hennes mamma engagerat sig i under hela Normas liv. 
Det här är konstigt, men inte tillräckligt konstigt. Initialt får jag en känsla av Murakami, det där absurda och thrilleraktiga, men det stannar liksom vid det stadiet. Det konstiga förvrids inte eller blir paradoxalt, så som Murakami kan göra i sina böcker eller så som till exempel Davis Lynch gjort med sina mest märkliga men fängslande filmer och serier. När jag läser Utrensning av Oksanen slogs jag av hennes poetiska men lätta formuleringar och av hennes fantastiska engagemang för Estlands …

Baby Jane - Sofi Oksanen
Före: Piki lämnar sällan sin lägenhet och om hon gör det är det för att festa på någon av Helsingfors gaybarer. När pengarna börjar tryta inleder hon och hennes flickvän, berättarjaget, en karriär inom att sälja använda underkläder via telefonbeställningar. Piki lider av panikångest och har aldrig fått rätt behandling för sin sjukdom, hon blir allt mer instängd och allt mer beroende av sina vänner för att över huvud taget överleva. 
Efter: Berättarjaget lever nu ett känslomässigt begränsat liv ihop med Joonathan. Hon är inte intresserad av att umgås med hans vänner utan är hellre för sig själv. Hon njuter aldrig av deras samliv och Joonathan lever i tron att allt är som det ska. Hon ligger hellre i sitt badkar i flera timmar och drömmer sig tillbaka till tiden med Piki. 
Så, vad hände egentligen med Piki?
Sofi Oksanens andra roman Baby Jane har sina likheter med hennes övriga böcker med tanke på de starka kvinnobilderna och kärleksrelationerna men den skiljer …

Emma & Uno - Märta Tikkanen

Emma är bara 18 år när hon möter sin livs kärlek Uno. Hon har ett arv att se fram emot, har framtidsplaner inom läraryrket och hon är vacker. Emma och Uno gifter sig året därpå, 1898, och när Emma är 25 år föder hon sitt sjätte barn och är så gott som utblottad. Uno är en riktig konstnärssjäl, han reser runt i norra Europa för olika uppdrag åt olika skolor och tidningar. Ibland har han familjen hos sig men oftast är han ensam. Han umgås med stora namn som Anders Zorn och Carl Larsson, namn som Strindberg, Lagerlöf och Karlfeldt nämns i kretsarna. Uno har varit med och startat folkhögskolan i Brunnsvik och är ett stort namn inom konst- och kulturutbildning från tidigt 1900-tal. men kan man ha en framgångsrik karriär och vara familjefar? vad händer med Emma och de sex barnen?
Märta Tikkanen, en fantastisk finlandssvensk författarinna, råkar vara dotterdotter till Emma och Uno, det här är så som hon föreställer sig att deras berättelse kan ha varit. Genom …

I början av 2011 var jag på semester i Egypten och jag läste så klart böcker. Jag skulle precis ge mig på en Sookie-bok när sambon säger "nej inte den, ta den här!" och sträcker fram Sofi Oksanens hyllade Utrensning, och vilken upplevelse! Jag slukade den på två dagar. Ett fantastiskt språk, en vidrig handling och mycket spänning (Min recension finns här). 

Jag vill så klart läsa mer av den här fantastiska finska kvinnan. I hyllan hemma har jag Stalins kossor, som jag faktiskt rekommenderade och lånade ut till en kollega helt utan att ha läst den men jag visste att den skulle gå hem. Jag vill gärna läsa Baby Jane också, den har jag sett på biblioteket och i pocket så det ska vi nog kunna ordna. 

År 2004 får en finsk författare vid namn Kari Hotakainen Nordiska rådets litteraturpris för en roman som heter Löpgravsvägen. Jag blev helt såld på det färgglada omslaget på pocketutgåvan och jag köpte den. Boken var rolig och sorglig på samma gång, den handlar om en man som ska hitta det perfekta huset för att få tillbaka sin familj, men jag har inte lyckats läsa något mer av den här intressante mannen. 

Letar jag i min bokhylla hittar jag både Isakskatedralen och Människans lott. För den senare vann Hotakainen Runebergspriset 2010. Jag hoppas på samma fantastiska läsupplevesle med dessa två böcker under 2012 och kan gott och väl tänka mig att läsa om fantastiska Löpgravsvägen. 

Sophia spenderar sina somrar tillsammans med sin pappa och sin farmor på en ö i finska viken. Pappan är mest i bakgrunden och fixar medan farmorn och Sophia ofta är ute på äventyr. Boken är indelad i varje kapitel som var för sig blir en egen berättelse så man skulle kunna se boken som en novellsamling som kan läsas i vilken ordning man vill. Däremot tycker jag att det sista kapitlet ändå bör läsas sist så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det inte finns någon som helst ordning. 

Jag älskar miljön, jag vill också sitta på en ö och mysa. Karaktärerna är också härliga med sina filosofiska funderingar om gud, helvetet, döden och så vidare. Jag älskar Mumin och Knyttet och nu älskar jag även den här världen. Dock vet jag inte riktigt om jag skulle gillat det när jag var yngre, jag tror att jag hade tyckt den var ganska tråkig, men som vuxen kan jag verkligen uppskatta den. Illustrationerna i boken är underbara, de ger verkligen en extra dimension till bokens varma ton. 
Jag gill…

Just nu känns det som att jag är mycket snurrig eftersom jag sitter och planerar inläggsmaraton för bloggens ettårsdag på fredag. Jag har skrivit några inlägg och har de flesta planerade. 

Igår var det en mycket trevlig bokcirkel gällande Göra gott av Trude Marstein och de andra i gruppen tyckte ungefär som jag. och fikat var ju i en klass för sig:


En gigantisk fyravånings morotskaka på en söt tallrik. Vi enades även om nästa cirkelbok, som Sara-Sofia valde ut, och det blev Fria män av Halldór Laxness. Lustigt att en av Islands största författare nu smugit sig in i cirkeln och det var inte jag som valde ut honom! Den har nyligen kommit i nyöversättning vilket jag tycker ska uppmärksammas. 
Precis före min cykelfärd till bokcirkeln läste jag klart Aniara av Harry Martinson, ännu en nobelpristagare. Jag har inte läst den tidigare, men eftersom sambon utlovade dödsstraff för de som inte läst den så kände jag att det var hög tid att få det gjort. Lustigt nog passade det postapocalyptiska och…

Vatanen är en reporter med ett ganska trist liv. Han är för närvarande osams med kamraten och tillika fotografen och är även fast i ett ganska trist äktenskap med en elak kvinna. När han så kör på en harunge tar han den i famn och beger sig ut i skogen. 
Läsaren får följa Vatanen på en ett år lång resa genom Finland där han och haren råkar ut för den ena knäppa händelsen efter den andra. De sover i vindskydd, säljer skrot som visar sig vara tyska kvarlämningar från kriget, bekämpar skogsbränder och jagar björn på skidor långt in i Sovjet. Haren blir hans viktigaste livskamrat som han gör allt för att skydda. Haren får mänskliga drag så som att den nickar och lyssnar på prat vilket skapar en både komisk och lite surrealistisk stämning. 
Boken är inte enbart underhållande utan skildrar även den finska lanskapet på ett fantastiskt sätt. Skogar, byar, folket, sjöarna ger en känsla av att man faktiskt varit i Finland, om så bara för en stund.