Miira växer upp i en Göteborgsförort under 80-talet. Hon är en sådan där finnesvensk som får gå i en egen klass även om hon är förr i Sverige. Hon är en tuff tjej som inte viker sig för någon, det är snarare så att envisheten får gå före förnuft varje gång. Det är en hård miljö att växa upp i, det är en sak som är säker.
På pappret är det här en roman som borde passa mig, jag är från ett annat nordiskt land och känner direkt igen mig i tänket och i kulturkrockarna som uppstår trots att man har samma hudfärg, religion och ett någorlunda likt språk. Jag får en vag känsla av Stridsbergs skildring av udda men starka kvinnogestalter. Jag får en aning om Oksanens fantastiska sätt att nyttja språket men varje gång jag kommer in i en sekvens, riktigt börjar tycka om det, så faller det platt på någon idiotisk detalj om bajs eller något annat som inte medför något till beskrivningen. Jag får upp tempot, känner att språket träffar mig precis där jag vill ha det med känslan av att vara utanför sin existens eller liknande, och i nästa mening rotar ungen bak i sina trosor. Varför gör hon så mot mig? Det hade ju kunnat vara för bra men det är för ojämnt för mig.
Det slangbetonade språket har jag väl ingenting emot, men det tillför inget när det är så ojämn stil. Jag tycker att det är helt rätt att slänga in finska uttryck i berättelsen, det ger en realistisk stämning till det här icke svenska utanförskapet som råder.
En annan sak som stör mig är att jag inte känner vartåt berättelsen är på väg. Det finns så klart en kronologisk ordning i berättelsen som börjar med lågstadieåren, men när jag läser får jag ingen känsla av att det är på väg någonstans. Det är väl inte romanens största problem för mig, men jag vill ändå, efter ett par kapitels läsning, känna att jag är på väg någonstans med läsningen.
En intressant debut men den hade kunnat vara så mycket mer. Jag hoppas att det blir mer konsekvens i nästa roman av Eija Hetekivi Olsson helt enkelt.
Köp boken här eller här.
Den här titeln är nominerad till Augustpriset 2012
Jag blev frustrerad och gav upp, men får väl ta tag i den igen nu när den är nominerad till Augustpriset.
SvaraRaderaJa jag borde lyssnat på dig och inte läst alls, känns lite som slöseri med lästid hehe
Radera