Fortsätt till huvudinnehåll

We do not need to talk about that?

Foo Fighters


Ullevi 5/6 2018
Publik: Drygt 50 000
Bäst: My Hero med Dave Grohls hyllning till doktorn Johan Sampson
Sämst: Det är lite utdragna utspel av instrumental show emellanåt.

Det har varit värmebölja i Göteborg de senaste veckorna men den femte juni har det svalnat. Men det är inte kallt, det är ändå 20 grader och Göteborg kokar. Parkerna är fulla, det är kö in på uteserveringarna, alla krogar och matställen med någon självbehärskning spelar Foo Fighters, det är dags igen. 

Efter förbanden Frank Carter samt Goat kommer slutligen bandet upp på scen. En man utklädd till Dave Grohl kommer ut på scen och trillar ner framför, det känns lite som en fars, men så drar det igång i en rejält energifylld version av All my life följt av Learn to fly och en av mina favoriter The Pretender. 

En bit in i spelningen går Dave ut på sin ramp i mitten och det är nog ändå flera i publiken som håller andan med 2015 års konsert i färskt minne. Och det är just det som han tar upp. Han frågar hur många som var där senast, många viftar och Dave konstaterar helt enkelt att "We do not need to talk about that". Däremot berättar han om känslan förespelningen då han fick höra att Bruce Springsteen spelade tills det blev en spricka i arenan och efteråt, oh well. Kameran till storbildsskärmen har letat sig fram till läkaren som stabiliserade Daves ben efter förra Ullevikonsertens fallolycka och den akustiska My hero tillägnas läkaren Johan Sampson. Klart en av höjdpunkterna under hela spelningen. 

De nya låtarna från den nya skivan Concrete and Gold känns så klart minst rutinerade, publiken sjunger inte med och banden har faktiskt varit på turné sedan innan skivan släpptes. Men jag tycker ändå det finns sköna beats i låtarna och det är ett lite spännande inslag med tjejkör på scen. Men det är en helt annan nivå på de gamla hitsen, tack och lov att Dave står på benen, ja näst intill helt still, under Monkey wrench. 

Mellanakt med bandpresentation är väl näst intill obligatorisk numera. En mash-up mellan van Halens Jump och Lennons Imagine är väldigt underhållande och precis som senast får vi höra Queen och Bowies gamla hit Under pressure. Den här gången sätter sig Dave bakom trummorna, frälser publiken med att spela introt till Smells like teen spirit, och Taylor Hawkins sjunger i sina hawaiishorts främst på scen. Det var kul att äntligen få se det numret som det ska utföras och fantastiskt för en gammal Nirvanaanhängare och stort fan av Queens of the Stoneage (där Dave gästspelat som trummis. Och de spelar i Göteborg på lördag 9/6!). Och så älskar jag ju så klart Queen. 

Foo Fighters försöker avsluta med en mäktig allsångskavalkad i en lång Best of you, men blir uppjagade på scen för extranummer. Dave tackar till slut publiken som kom tillbaka och som stöttade honom genom något av det värsta han varit med om förra gången han var på Ullevi och så drar de på det jag med spänning väntat på, fantastiska Everlong. Och de lovar att komma tillbaka. 

Läs även om konserten från 2015 här, med film på fallet och allt. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.