Fortsätt till huvudinnehåll

It's gonna be a long fucking night!

Foo Fighters

Ullevi 12/6 2015
Publik: drygt 50 000
Bäst: My Hero med Grohl på kryckor samtidigt som han hyllar läkarna.
Sämst: Klart att karln trillade av scen och bröt benet. 

Efter förbandet Ghost, som hade gjort sig bättre med mindre dagsljus, hade kört klart steg spänningen inför kvällens stora akt, äntligen är Foo Fighters tillbaka i Sverige. Solen strålade och Göteborg visade sig från sin bästa sida. 

När bandet så kommer ut på scen skriker Dave Grohl "It's gonna be a long fucking night!" och så kör de direkt igång med Everlong tätt följd av Monkey wrench, men vad händer? Mitt i låten snubblar Grohl och faller handlöst ner från scenen. Efter en stund ser man Dave Grohl på en bår på storbildsskärmen, han har en mikrofon i handen och ber om ursäkt för han har nog brutit sitt ben. Jag måste erkänna att jag inte hängde med alls, jag trodde att det var något slags skämt, ett jippo för att trummisen Taylor Hawkins skulle få sjunga några låtar. När de så är inne på tredje coverlåten, Queen och David Bowies gamla hit Under Pressure så kommer Dave in igen, på båren med en sjukvårdare som fixerar hans skadade ben medan de kör Learn to Fly, Something for nothing och The pretender. Jag tror fortfarande att det är ett skämt. Dave bärs dock ut igen och får ett gips så han har uppenbarligen skadat sig rejält. Men han kör på i över två timmar och den märkligaste konserten någonsin är ett faktum. Dagen efter inser jag att jag lyckats fånga fallet på film:



Det är helt sjukt och helt fantastiskt att Dave Grohl är så mycket Rock and Roll att han fullföljer en konsert med brutet ben, allt för att inte göra publiken besviken. Flytet i spelningen blev så klart sådär med tanke på avbrotten och oplanerade covers, men allt som allt var det en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma. Det jag tyckte var bäst var helt klart My Hero, där Dave hoppar ut på kryckor och kör en akustisk version där publiken sjunger med för fulla halsar.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…