tisdag 23 augusti 2011

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?

Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?

Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det inte att jag inte tycker att det är bra. Utomjordingar är bra, de kan vara riktigt genomonda eller mitt emellan och man vet inte riktigt vad deras agenda är då man inte kan kommunicera. Elizabeth Moons Remnant population är ett bra exempel på det. Men jag kan inte påstå att de skrämmer mig så mycket mer än så, jag har ju aldrig sett en utomjording eller bevis på att de skulle finnas. jag gillar verkligen X-files, men tycker att avsnitten med utomjordingar är de minst spännande.


Sådant av naturen skapad ondska då? Virus, mutationer och så vidare. Ja det är ganska vidrigt, man vet ju inte vad som kan ske. Kan ett virus infektera mänskligheten och göra majoriteten till zombies eller någon slags vampyrliknande galningar? Möjligt, men jag har aldrig sett annat än sjukdomar som gjort människan annat än ynklig. Jag älskar vampyrer, zombies, varulvar, alla konstiga mutationer som X-files bjudit på. De skrämmer mig för stunden, de kanske har gett mig någon mardröm ibland och kanske att jag känt obehag av att gå ensam ute i mörkret, men vi är ännu inte inne vid benmärgen än.

Något som jag alltid haft svårt för (på det läskiga, braiga sättet) är onda barn. Jag älskade Omen-filmerna som liten, jag trillade nästan ur soffan när jag såg Ringu första gången och det kryper i mig när jag läser om den genomonda flickan i Ajvides Lilla stjärna. Men det ondaste ett barn någonsin gjort mig är att min bror bet mig i armen, så att köttslamsor dinglade, när jag var 5 år precis innan jag skulle gå på kalas. Onda barn skapar möjligtvis en hinna runt ryggraden, men inte inne i benmärgen än.

Vad tusan är det då som kan skrämma mig? Nu kommer det, håll i er, det som i fiktion skrämmer mig mest är...robotar! Det låter ju helt banalt efter de skräckigheter som jag precis avhandlat, men det är inte så konstigt om man tänker efter. Igår natt vaknade jag flera gånger av mardrömmar om robotar, allt för att jag såg på den post-apokalyptiska tv-serien Falling skies före läggdags. I går kväll skulle jag se nästa avsnitt och jag var rädd, trots att all logik säger att det inte är någon fara för mitt liv. Jag såg Terminator-filmerna många gånger när jag var yngre och de skrämmer mig! Den senaste i serien, Terminator Salvation, är inget undantag utan den var nog värre än alla de andra tillsammans. War of the worlds med Tom Cruise är kanske inte världens bästa film men de där maskinerna, trots att de var från rymden, skrämde mig! Filmer som ifrågasätter AI och hur nära en människa man kan komma rent mekaniskt, så som I, robot efter Asimovs novell, tror jag sätter fingret på det. Vi har trots allt själva skapat en hel del intelligenta maskiner som gör arbeten åt oss, men hur långt kan vi gå? Kan de få ett medvetande, kan de göra uppror och gå emot mänskligheten? De är starka, gjorda av metall och jag är ingen amerikan så jag har inga vapen hemma att förstöra plåtmonstren med.

Ja robotar skrämmer mig, det har satt sig i ryggmärgen. Observera dock att jag gillar snälla robotar, så som C3PO och R2D2 i Star Wars.

Jag borde alltså läsa fler böcker som innehåller onda robotar om jag ska drömma mardrömmar om nätterna. Har ni tips? Försök inte föreslå att jag ska spela TV-spel med läskiga robotar för då skulle jag dö av skräck.

Och vad skrämmer dig?

(Bilden föreställer en s.k. Mech från serien Falling skies som jag lånat på Jered S Marantz blogg, alltså killen som ritat roboten åt serien.)








16 kommentarer:

  1. Boktanten: Ja clowner är helt klart läskiga. Fast de finns ju faktiskt på riktigt ;)

    SvaraRadera
  2. Pfff det gör faktiskt robotar också (fast kanske inte Terminator precis) :P

    SvaraRadera
  3. Boktanten: Ja och clowner som Pennywise finns ju inte på riktigt, det är en svår gräns att dra!

    SvaraRadera
  4. Clowner, definitivt. Men mest av allt skräms jag av mig själv, inte av något jag sett eller läst, men av mina egna fantasier. Som att sitta ensam på kontoret en sen kväll, hu vad min hjärna börjar fantisera ihop styckmördare i förråd eller psychon som bevakar mig och står utanför i mörkret och tittar in.

    SvaraRadera
  5. Usch jag har mycket svårare för skräckfilm, alltid haft. Bara biopremiären av Jurassic Park var en näradöden-upplevelse :)

    Det är inga fantastik element i sig som direkt skrämmer mig i böckerna, däremot när berättelserna ligger nära verkligheten...det som bekommer mig mest är våld och tortyrsscener, smärtkänslor överhuvudtaget. Kan också ha svårt för karaktärer som börjar förlora förståndet eller tappar orientationen, hallucinationer och liknande. Fast med rätt berättargrepp kan förstås vad som helst bli skitläskigt (som spiraler t.ex i Junji Itos manga)

    SvaraRadera
  6. Lotta: ja visst är man trög? ;)

    Emma: Ja det som ligger nära är ju egentligen betydligt värre, men det är ju mer psykologiskt och inte sådär Buu!-skrämmande

    SvaraRadera
  7. Zombier, utan tvekan. Kanske inte så mycket de odöda själva (även om de givetvis är jävligt äckliga) som tanken på att bli ensam kvar när man tvingats "döda" sina nära och kära när de återvänt från graven.

    SvaraRadera
  8. Jag är en ganska lättskrämd liten skit och blir rädd för det mesta. Slasherfilmer blir jag inte särskilt rädd för utan mest äcklad, men allting där det är en sådan krypande ondska som aldrig riktigt visar sig blir jag livrädd för. Och jag håller med dig om barn, fy vad äckligt det är! Jag kunde inte sova efter att ha sett Ringu, det gör jag inte om.
    Har du sett 2001? På tal om maskiner/robotar som är elaka, datorn Hal är ju en klassisk elak maskin som till och med jag blir rädd för, som i vanliga fall inte skräms särskilt av robotar.

    SvaraRadera
  9. Eli: Nej jag har inte sett 2001, jag får göra det!

    SvaraRadera
  10. Robotar?! Högst otippat!
    Jag kommer bara på smått larviga saker när jag tänker på robotar, som RoboCop eller robotfilmen med Will Smith gjord efter en iofs bra bok som jag glömt namnet på. Men läskiga? Där ser man! Jag måste helt enkelt kolla upp robotarna lite bättre!

    Barn har jag alltid tyckt vara TOTALT oläskiga.


    Det enda jag egentligen tycker är riktigt obehagligt är när nån glor in genom ett fönster på nån annan. Kanske en mekanisk förnstertittare skulle ge mig gåshud?

    SvaraRadera
  11. Zombie: Will Smith är ju med i I, Robot iaf ;) Ja mekaniska fönstertittare vore ju rätt creepy alltså.

    SvaraRadera
  12. Hannele: Jo vissa, men inte de som ska utplåna mänskligheten :)

    SvaraRadera
  13. Andar och spöken skrämmer mig samtidigt som jag fullkomligt älskar dem och bara vill läsa/se mer av dem. Jag skulle nog inte vilja påstå att jag tror på spöken men jag gillar att leka med tanken på att de finns. Då blir jag nämligen ännu räddare. The grudge till exempel skrämde mig så pass att jag var helt förstörd efteråt och jag kan fortfarande inte tänka på filmen. HU!
    Fast jag älskar ju det samtidigt. Ge mig en spökbok och du ser mig inte för den är färdigläst.

    SvaraRadera
  14. Lingon: Kul när man gillar det såpass! Härligt att kunna leva sig in vare sig det är roligt eller läskigt.

    SvaraRadera