Fortsätt till huvudinnehåll

Har jag gått med i den Clariciska sekten?

 Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector

Paradoxernas drottning, det kantiga språkets mästarinna, den kanske övernaturliga författarinnan? Ja,
den brasilianska författarinnan Clarice Lispector är minst lika mytomspunnen som Area 51 och Loch Ness-odjuret ihop. Hon lyckas vrida på språket på ett sätt som gör den skarpaste läsaren förvirrad, hon hoppas mellan berättelsen och dess metaplan och skriver in paradoxer i berättelsen som på en gång är självklara samtidigt som de är helt förvirrande. Hon leker med populärkulturen genom att ta upp den i sina berättelser utan att egentligen göra något med den. Hon kanske till och med lyckades förutspå döden? Likt David Bowie lyckades hon i alla fall spektakulärt dö på ett sätt som var för perfekt för att inte verka iscensatt, dagen före sin födelsedag.

Clarice (som tydligen uttalas "Klarissi") har i sin näst sista roman tecknat något slags värdsligt kretslopp, den börjar med ett ja och slutar med ett ja. Liv slutar med liv, och inte med död. I romanens centrum står Macabea som är ful, dum och ganska menlös. Hon får sparken från sitt jobb som maskinskriverska men chefen tycker synd om henne och låter henne stanna. Hon träffar en otroligt osympatisk man som hon ändå har en kort relation med, till han lämnar henne för hennes arbetskamrat Gloria. Samtidigt handlar romanen om författaren till berättelsen om Macabea, den tänkande mannen Rodrigo S.M. som någonstans skriver ner sin berättelse samtidigt som han berättar om hur han kommer på den. Men det är inte enbart karaktärerna som är det intressanta utan det som är runt om kring.

Det är som någon slags mutation av Virginia Woolf, James Joyce, Marcel Proust och Kafka. Det finns en slags stream of consciousness blandat med lite surrealism och ett antipoetiskt språk som flyter på så illa att det flyter på. Jag känner genast att en kan läsa Clarice böcker om och om igen utan att bli klokare, ungefär som att jag blir mer förvirrad varje gång jag ser David Lynch film Lost Highway, och upptäcka en ny bok varje gång en gör det. Eller så kanske en ska låta bli om en inte vill bli helt galen? Hur som helst känner jag att en introduktion i den Clariciska sekten är något en aldrig kan få ogjort. Nu är jag inte längre omedveten om denna märkliga värld vilken aldrig kommer gå att sudda bort ur mitt medvetande. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…