Fortsätt till huvudinnehåll

En hämndens och lustens opera

bild från sv.opera.se

Norma


Opera i två akter av Vincenzo Bellini
Regi och Scenografi: Stéphane Braunschweig
Dirigent: Giancarlo Andretta
I rollerna: Tomas Lind (Pollione), Anders Lorentzson (Oroveso), Katarina Karnéus(Norma), Ida Falk Winland (Adalgisa), Karin Hammarlund (Clotilde), Daniel Ralphsson (Flavio)
Göteborgsoperan 2018-01-07

Romarriket har erövrat större delen av Europa men i norr står Gallerna stolta som en nål i ögat på makten i Rom. Den ende guden tillbeds vid templet, prästinnan Norma är gudens sändebud. Gallerna är ivriga om att få ta till sina vapen och besegra romarna men guden begär fred och tålamod. Först när de tre slagen på metallskölden dånar högt ska de strida för sitt land. Dock väcks Normas vrede på annat håll, hennes man Pollione har blivit förälskad i prästinnan Adalgisa. Norma ställs inför en enorm ledsamhet och vrede, ett dilemma där hon vill hämnas genom att ta livet av deras gemensamma barn, en ilska som leder henne till att svika sin gud och till en säker död. 

Norma är ett av operavärldens stora kvinnoporträtt men ändå känns Bellini lite bortglömd, speciellt i Göteborg där nu en av hans operor satts upp för första gången sedan 1800-talet. dessutom är alla solister i uppsättning hemmahörande på Göteborgsoperan vilket är extra kul. Det är en häftig uppsättning med starka röster som både sticker ut och kompletterar varandra. Initialt står solisterna allena på scen, möjligen kompletterade av kören men allt eftersom dramat stiger så stiger även rösterna och de blir mer som dueller. Klimax kommer då den otrogne maken konfronteras av både frun och älskarinnan i en sångens triangeldrama, för att sedan mynna ut i en vacker kakofoni av allas röster och viljor ihop med kören. Scenografin känns modern och lite dystopisk. Den är stilren med en trappa upp till något publiken aldrig ser och en stor skjutdörr som nästan bara öppnas på glänt. Scenen är helt klart kafkaesk med något kusligt och ruggigt underliggande den nationalistiska stämningen i operan. 

Det är inte svårt att se att Bellini är starkt influerad av det grekiska dramat Medea och Shakespeares tragedier men det är ändå något unikt med kvinnoporträttet Norma. Det är något modernt som styrs av underliggande lustar och en mänsklighet i denna religiöst upphöjda gestalt. Norma är ett odödligt och tidsobestämd porträtt av en stark kvinna som älskar. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…