Fortsätt till huvudinnehåll

Om glömska och Rysslands utkanter

Vid glömskans rand- Sergej Lebedev

En rastplats. På en stång en ångande kittel, man kokar fisksoppa; harren är ömtålig, kokas lätt för länge. Och som delikatess: rå fisk, gnuggad med salt och peppar, saftig, rimmad under en tyngd. När ni ätit fortsätter ni på er rutt längs forsen, hoppar fram och tillbaka mellan stränderna, och under en övergång är det någon som trampar på en människoskalle som fastnat mellan stenarna, den är övervuxen med glatt, grönt slem. 

En skalle. I vattnet - en människoskalle. Och längre uppströms - en framsköljd brant, ett svart as av torv. I torven ännu fler skallar, benrester, upplöst kött, likt tranbär som legat under snöns över vintern; ett läger hade sin begravningsplats här, den var på väg att spolas bort, men forsen ändrade sitt lopp och gav sig i väg i en annan riktning. Äcklad inser du att i fisken du just ätit fanns delar av detta kött, att du redan har förvandlats till människoätare, att ni alla är människoätare, för ni har alla ätit av samma fisk och druckit av detta vatten som löst upp de döda. 

Berättaren och geologen är ute och studerar den ryska tundran. Han minns sin barndoms somrar där den Andre farbrorn satte djupa spår i hans tillvaro. Den gamle mannen var uppenbart ärrad av sitt förflutna, han var blind och ingen visste varför. Han hade en djup inverkan på berättaren som så bestämmer sig för att söka gubbens förflutna. En resa som leder till en helt ny värld med obehagliga upptäckanden om gruvor, arbetsläger och ond död. 

På insidan av omslaget till den svenska utgåvan finns nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj citerad, en regelrätt blurb om Lebedevs bok. Hon uppmanar alla att stänga av TV:n och läsa hans bok. Hon menar att han inte skriver om det förflutna utan om hur ryssarna, och kanske världen, ännu inte tagit sig an och igenom Stalinepoken och hon sätter verkligen fingret på hans ambition. Han öppnar dörrar för mig som jag inte ens visste fanns. Jag måste erkänna att jag är jättedålig på Rysslands samtidshistoria. Det är dubbelt roligt att just Aleksijevitj fått uttala sig om romanen, hon som skrivit dokumentärromaner utifrån intervjuer. Lebedev gör i viss mån samma sak. Som geolog upptäcker han saker som får honom osökt att tänka på en gammal farbror som faktiskt fanns och som den Andre farbrorn är baserad på. Lebedev hittade en låda full med gamla artefakter från krig och armén och blev helt enkelt intresserad av att utforska den här delen av historien och Ryssland som ingen direkt skrivit om. 

Lebedevs språk är i en klass för sig. Som tydligt märks i citatet ovan är han full av enormt fantastiska bilder som han på ett utsökt och ocensurerat förmedlar till läsaren. Det är starka metaforer och det är otroligt språkfilosofiskt, ja ni vet diskussionen om vad vi kan se och inte se, vad vi kan tala om och hur språket sällan räcker till för att vi ska kunna beskriva saker och så vidare. Som gammal filosof och språkvetare är detta som att komma till himlen. Min värld är helt ny efter den här upplevelsen, både språkligt och historiskt. 

Köp boken här eller här



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.