söndag 13 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 3

Den sista dagen på 2017 års Way out West-festival börjar faktiskt med solsken och Eva Dahlgren på Linnéscenen. Snygg och kaxig kommer hon ut på scen helt klädd i svart och säger "God morgon Göteborg!" vid 13-snåret på eftermiddagen. Hon säger att hon vet att det är tidigt och att hon vill lägga publiken på ett moln, och det är just vad hon gör. Det är mysigt och en lagom start på dagen. det är mycket nytt och lite gammalt. Det känns skönt att hon inte kör igenom alla covers från "Så mycket bättre" som så många artister gör som slår/gör comeback (frivillig eller ej) utan hon kör sitt.

Det är faktiskt svårt att tro att Halmstaddottern Linnea Henriksson faktiskt är en produkt av Idol, Idol-Linnea, fast det är väl inte svårt att säga att hon är en av dem som gått vidare och står på egna ben. Det är ganska skralt med folk och det är så klart inte lätt att äga Azalea då men Linnea gör det och lite mer därtill. Med de hits som hon fått ihop genom åren och med sitt helt skamlösa och fantastiska kroppsspråk lyckas hon väcka liv i de som går förbi och i de som sitter vid sidan av och äter. Hon varvar sin fantastiska röst med personligt mellansnack om före detta pojkvänner och ljug om vedhuggning och det är ganska absurt att denna häftiga och busiga tjej växlar så mellan sin frispråkiga halländska och sin sångröst. Hon tar så ställning mot sexuellt ofredande, hyllar väktarna och avslutar med att kliva ut i publikhavet. Hon håller sitt ord från starten om att "det här gör vi tillsammans kära vänner" genom att köra superhiten "Halmstad" i publikhavet och alla sjunger med. En eloge här till killen som matar micksladden på scen när Linnea helt obehindrat kliver rakt ut. 

Och så kom regnet och jag tyckte att alla artister hade sånger om regn (vilket nog inte är helt ovanligt i och för sig). 

Med en pampig ensemble kliver den väldigt försiktige George Ezra på festivalens största scen Flamingo just när regnet sätter fart ner över Slottsskogen. Han får bekymmer med tekniken ganska tidigt, berättar nervöst om sin tid i Barcelona och tackar så lättad publiken för att vi stannar kvar trots regnet. Han ser ut som en junior i ett simlandslag men hans enorma röst talar snarare för att han har 50 års erfarenhet på nacken och gör verkligen sitt gubbiga namn rättvisa. 24-åringen är ändå rätt rutinerad och hela publiken sjunger med i hans hits "Barcelona", "Blame it on me" och "Budapest". Han refererar ständigt till vädret, han ber till och med om ursäkt i förväg för låten "Did you hear the rain" i förväg, som är helt fantastisk. Jag kan inte sluta tänka på att han skulle kunna vara Tom Jones och Eddie Vedders hemliga kärleksbarn, röstmässigt. 

Eftersom regnet nu öser ner är det många som tagit sig till festivalens enda takklädda scen, Linnéscenen. Jag som just stått och sjungit och dansat i regnet helt obrydd vill bara skrika "Jag är här för att se spelningen!" När amerikanska Tycho kliver på scenen. det är på sätt och vis nog den märkligaste spelningen, inte bara på grund av alla konstiga som är där på grund av regnet, utan för att den är helt instrumental. Och tre av fyra bandmedlemmar, alla utom trummisen, byter instrument helt vilt. Det är rätt psykedeliska filmsnuttar som körs i bakgrunden, så starka att bandet blir rena siluetter framför. Rymdrocken de framför är ganska skön, men lite märklig på en sådan här scen. de bästa låtarna är de som kört med en riktig bas, oavsett vem av killarna som är basist. Jag tycker den maskingenererade basen är för stel och opersonlig. 

Fenomenet Oskar Linnros är något som jag faktiskt inte riktigt får grepp om. Han kommer ut i beige militärjacka på en helt vinröd scen som är som inlindad i sammet. Hans kängor är vinröda, hans körare är vinröda, allt är vinrött. Det är uppenbart väldigt många fans som stått i timmar för att stå längs fram och skrika. Stundvis tycker jag att han är en dryg douche med sitt överenergiska scenspel och kroppsspråk  men i sitt mellansnack är han avskalad och personlig. Han pratar om behovet av bekräftelse och att han är glad åt alla som ser hela spelningen och minst lika glad åt de som går från spelning till spelning och bara kollar en kort stund. Jag kan inte låta bli att här tänka på vilken fantastisk svenskspråkig festivaldel det varit och vilken svensk låtskatt det finns. 

Det börjar bli ganska jobbigt och blött nu, även om jag vägrar erkänna det. Tillbaka på Linnéscenen blir jag lite sur på de som står där helt torra och som uppenbart inte varit ute i regnet, men jag förstår dem. Runt Linné har det bildats en vallgrav av vattnet som runnit ner från taket och det går knappt att dra på sig strumpbyxorna igen efter en nödvändig kisspaus. Frida Hyvönen drar dock upp smilbanden med sin väldigt knäppa och smått fantastiska person. Hon har släpat in en hel flygel på den lilla scenen och underhåller med mellansnack om att inte ha målat naglarna och ber publiken om en applåd för hennes billiga halsband från Glitter. Hon sjunger som en Disneyprinsessa även om de ord som kommer ur hennes mun verkligen inte skulle passa sig i en Disneyfilm. Jag inser att det här är den sista spelningen under tak på mitt schema och vill egentligen inte ut igen. 

Den brittiska trion London Grammar säger att det är deras första uppträdande på festivalen och ber om ursäkt för att de tagit med sig vädret från England. Deras melankoliska sound passar faktiskt ganska utmärkt som soundtrack för rådande stämning. De har ett häftigt upplägg där sången liksom inte ligger utanpå musiken som så ofta är fallet utan den är ett av instrumenten, som en lead guitar som allt annat kretsar runt. Och vilken röst hon besitter, denna lilla blonda jeansbeklädda varelse har. Om Frida är en Disneyprinsessa så är Hannah Reid en sådan där skogsnymf som lurar folk i fördärvet. Tyvärr är det enorma röstspannet svårt att hålla upp live på en stor festival i spöregn och ibland blir det faktiskt till och med lite outhärdligt gapigt men det är klart att den risken finns med de toner den här lilla tjejen tar. 

Någonstans här har jag nog börjat ge upp min värdighet. Jag sätter mig på kanten av SJ:s utsiktstrappa för mina fötter har liksom gett upp. jag rynkar på ögonbrynen när ett gäng hillbillies i flanellskjortor och med stora skägg kommer ut och även de börjar tjata om regn. Det är dock något väldigt speciellt och genuint med amerikanska Band of Horses. De gör sin grej och är liksom nöjda med det och försöker inte vara något annat hur mycket de än under den här spelningen försöker få till ett partytema. Många låtar innehåller i och för sig party men när sångaren Ben Bridwell dedikerar deras stora hit "No one's gonna love you" till en kär vän och hennes fantastiska familj står det klart att de är rakt igenom helylle. De bjuder på en tight och fin show som för en stund tar en till den amerikanska södern tack vare Bridwells sydstatsdialekt och till och med jag står och sjunger med och dansar i publikhavet till slut. 

Det börjar skymma och när ryskamerikanska Regina Spektor kliver på scen och försöker charma publiken med att skrika "Hej Goteborre!" och pratar om att lite regn rensar själen så är jag på god väg att lyfta de där skeptiska ögonbrynen igen men det är svårt att inte falla för det rödhåriga energiknippet. Hon är helt fantastisk bakom sin flygel och jag tappar bort mig helt i hennes underbara texter. Jag kommer på mig själv med att hålla andan i hennes ballader och det är effektfullt när hon plötsligt sjunger på allt mer bruten engelska till att helt gå över till att sjunga på ryska. Det finns några tramsiga partier i spelningen där hon själv spelar gitarr, jag tycker nog att hon borde hålla sig till sin flygel. När hon så på slutet säger "Jag ska spela en låt till, klockan säger att jag har två minuter på mig!" drar hon igång en otroligt vacker version av "Samson" där regnet faktiskt slutat, publiken har fått upp modet och sjunger med så Regina faktiskt blir tagen och gråtfärdig. 

När det så har kommit till festivalens avslutande akt, som så klart ska vara den mest spektakulära, har regnet förvisso helt upphört men jag är rätt naggad i kanten. Trots regnklädsel är det blött och benen vill liksom säga upp sig och söka nytt. Jag blir inte jätteimponerad av Lana del Reys 20 minuters försening. Visst, det är inte mycket för en storstjärna att komma för sent på till en konsert, men för en festival är det en evighet, en är ganska bortskämd med att alla är i tid med tanke på det tidspressade schemat. Så står hon där, vacker som få i sin vita klänning och bara är. Skärmarna visar henne i närbild i svartvitt och på duken bakom scen rullar lågupplösta bilder på henne blandat med naturfilmer av hästar och berg. Det går inte att säga annat än att hon är helt fantastisk med sin röst och sina låtar men det blir lite för mycket...ja....hon står liksom bara där, ser uttråkad och sömnig ut. Mellan låtarna har hon någon slags privat session med de allra längst fram med slängkyssar, gester och ett stort leende, men under låtarna är det tyvärr ganska tråkigt. Det kanske bara är jag som är trött, men jag hade nog förväntat mig mer känsla, att bli mer tagen av stunden. 

Festivalens sista dag blev en väldigt blöt och lerig historia. Det var ett projekt att gå på toaletten, svårt att äta falafelrullen vars sås slutligen rann ner i min ärm och gratiskaffet från SJ verkade aldrig ta slut då det konstant späddes ut med regnvatten. Men jag är redan beredd att hänga på låset till biljettsläppet för nästa år för det har faktiskt varit helt fantastiskt. Tack för i år!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...