Elin Johansson gitarr & sång
Bengan Blomgren gitarr
Stefan Bellnäs bas & sång
Gunnar Frick pedal steel guitar, klaviatur & dragspel
Johan Håkansson trummor
Hagakyrkan, Göteborg 12/11 2016
Klockan närmar sig kvart över fem, det är några minusgrader och Göteborg är vintermörkt. Utanför Hagakyrkan ringlar sig en växande kö, den frusna utandningsluften från några hundra förväntansfulla lägger sig som en mystisk dimma runt folkhopen. Några minuter senare strömmar folkmassan in i kyrkan, prästen får vänligt be publiken trycka ihop sig i bänkarna, alla kommer inte ens in. Det står folk utmed kyrkans väggar, det sitter folk i körbänkarna längst fram, det är mer än fullsatt. Dryga timmen senare står hon där, Nina Persson i all sin glans, denna fantastiskt vackra och eleganta människa.
Helt utan förväntningar åkte jag på den här konserten, mest för att komma ut och göra något annorlunda. I Hagakyrkans Facebookevent hade diskussionerna gått heta, kommentarerna menade att det inte alls var DEN Nina Persson som skulle sjunga, varför skulle Cardigans-Nina dyka upp på en liten gudstjänst i Göteborg en lördagkväll i november? När hon så kliver ut från bakom kulisserna är jag stum, förstelnad och helt i extas. Hon är ändå en känd Dollytolkare, men en vågade nog inte hoppas.
Nina har ett komplett band med sig men det är ändå sången som står i centrum, som i kyrkans fantastiska akustik lägger sig som en vacker solnedgång över hela församlingen. Nina är en enastående sångerska, vilket inte minst märks i hennes väldigt utlämnande och nakna version av Little Sparrow där jag fick rysningar som inte släppte på flera timmar. Predikan knöt an till temat om vår tids fixering vid alla krav om vem en ska vara, hur en ska se ut och vad en ska tycka och tänka. Dolly gick emot strömmen med sin stil och musik, pekade ett finger åt etablissemanget i början av 1970-talet, Here I am, ta mig för vad jag är eller skit i det. Kenny Rodgers kunde tydligen inte närvara för att framföra Islands in the stream utan det blev en helkvinnlig tolkning av Nina och Elin som var fenomenal. För att inte tala om extranumret Jolene som inte stod med i programmet. Inträdet var gratis men besökarna lyckades ändå donera över 14 000 kr till kyrkans internationella arbete för bland annat mänskliga rättigheter vilken känns helt rimligt som tack för denna glimrande kväll.
2011 kom en dokumentär vid namn Jag är min egen Dolly där bland andra Nina Persson tolkar Dolly Parton.
På Nobeldagen den 10/12 kommer Hagakyrkan ha ett Bob Dylan-evenemang med ett liknande upplägg, i klassisk Göteborgshumorstil har de valt att kalla det för I'm not there, kolla in kyrkans Facebookevent för mer info om det.
Kommentarer
Skicka en kommentar