måndag 21 juli 2014

Lite för gamla brittiska gubbar

Monty Python live (Mostly) 
Regi: Eric Idle, Aubrey Powell
Medverkande: Eric Idle, Terry Gilliam, John Cleese, Michael Palin och Terry Jones
Odeon, Skövde Kulturhus, direktsändning från O2-arenan i London 2014-07-20

Det börjar bli ganska länge sedan Monty Python hade premiär med sin helgalna komedishow Flying Cirkus, närmare bestämt 45 år, och en återförening har varit önskad av fans världen över under hela min 30-åriga livstid. Min svärmor har berättat ett otal gånger om hur det var Monty Python som fick henne att bli intresserad av att se på TV, jag själv introducerades till komikergänget via min pappa som tidigt visade mig deras filmer Life of Brian och Holy Grail. Den första av de tio återföreningsföreställningarna sålde slut på 45 sekunder och den tionde och sista föreställningen visades i direktsändning på 2000 biografer världen över. 

Föreställningen börjar lite märkligt med Mick Jagger som hånfullt funderar över varför ett gäng gamla gubbar, som var bra på sextiotalet, ska stå på scen och en klocka börjar ticka ner från 30 minuter. Det är närmare 30 grader ute och en rastlös publik får sitta och se på små bakom-scenen-snuttar från föreställningen och däremellan se en skylt med "Monty Python live (mostly)" på samt höra på låtar som I like chineese i en halvtimme. 

När showen väl sätter igång och gubbarna kommer in på scen i en Tardis kan man nästan känna att det här är lite mer än vad de orkar med. De är lite för gamla för att springa, hoppa och dansa så det överlåter de till andra. En duktig grupp dansare tar upp stor del av showen då de tolkar Sit on my face och andra klassiska Python-hits. Eric Idle känns helt klart som den som har mest Python-anda kvar i sig medan John Cleese, som en gång var den där lustige pinnsmale mannen, mest är lite lönnfet och andfådd. De är fortfarande väldigt roliga så klart, det märks inte minst när det blir lite improvisation, men det känns som sagt lite som om de inte riktigt orkar med tempot. Den enda tjejen som ständigt hängt med detta numera gubbgäng, Carol Cleveland, är självklart med men är väl även hon ganska trött och sliten (och opererad!) och gör sin bästa roll som den lilla gumman som får besök av den alltid oväntade spanska inkvisitionen. 

Även om man så klart sitter och nynnar med i låtarna de framför och skrattar åt papegojascenen (som spårar ur något i just den här föreställningen) så är det tyvärr de gamla klippen som visas mellan livescenerna som jag skrattar mest åt (läs: skrattar så jag kiknar, gråter och får ont i magen). En av mina absoluta favoriter är sketcherna från deras Silly Olympics med maraton för inkontinenta och hundra meter för folk utan lokalsinne samt fotbollsmatchen mellan filosoferna. Monty Python har alltid bejakat sina kvinnliga sidor genom att samtliga medlemmar spelat kvinnoroller men det är ganska mycket man av det hela ändå, vilket gör sig än mer tydligt nu när de är gubbar. Dock finns det väldigt många geniala och intelligenta sketcher som nog kommer att finnas kvar långt efter dessa gubbar gått i graven. 

Den sjätte medlemmen Graham Chapman, som gick bort i cancer 1989, hade så klart en stor roll i showen genom alla videoklipp och nämndes flera gånger. Flera stjärnor gästade också showen, så som Eddie Izzard, Mike Myers och Stephen Hawkins. 

Även om det var ganska lamt emellanåt så känns det ändå skönt att de till slut fick ihop en återförening även om den borde skett för 10-15 år sedan. Jag kommer nog inte köpa DVD:n när den kommer utan hålla mig till de gamla sketcherna och filmerna. Showen avslutas inte helt oväntat med allsång världen över (Usch vad lama ni Skövdebor var!) av Always look on the bright side of life och ett stort "Piss off" på storbildsskärmarna därefter. 




2 kommentarer:

  1. de är ju inte direkt kända för att vara en dans- och sånggrupp

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä det sa jag inte heller, utan de satt ner, möjligen att de stod upp ibland, och all rörelse var översatt till dansnummer av en dansgrupp. Inga Silly walks utan silly walks-dans.

      Radera