Fortsätt till huvudinnehåll

Fem Bill Murrays av fem möjliga

The Grand Budapest Hotel
Regi: Wes Anderson
I rollerna: Ralph Fiennes, Tony Revolory, Adrien Brody, Willem Defoe, Edward Norton, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Bill Murray, Owen Wilson m.fl.
Biopremiär 21 mars

En gång var The Grand Budapest Hotel ett fantastiskt hotell med ära och flärd men nu är det nergånget och besöks enbart av människor som mer eller mindre vill vara ensamma. I hotellets spaavdelning möter en ung författare (Jude Law) ägaren till hotellet, Mr Moustafa, och ber honom berätta hur han kom att bli ägare till hotellet, vilket han också gör över en middag i hotellets restaurang. 

Allting hade sin början i att Zero Moustafa fick jobb som betjänt på hotellet under den legendariske conciergen M. Gustave. Gustave lär Zero allt han kansamtidigt som han underhåller äldre damer på sitt rum. När en av damerna hittas död blir M. Gustave misstänkt för det och en resa mot att bevisa motsatsen sätter igång. 

Det är en fantastiskt kufig humor blandat med mer seriösa inslag i den här filmen. Jag älskar när en karaktär till synes råkar komma in i bild eller någon som bara gör en rolig min, det behöver inte vara mer avancerat än så för att vara roligt. Skådespelarna är helt underbara, och vilken ensemble sedan! Fast den jag gillade bäst ändå är den unge Zero som spelas av den för mig helt okände Tony Revolory, han har ett väldigt roligt och eget uttryck. Händelserna utspelar sig samtidigt som nazisterna höll på att komma till makten, men i filmen är det ZZ i stället för SS, precis som att allt annat i filmen har tysk. och europeisktklingande namn. 

Jag måste nog säga att detta är Wes Andersons bästa film hittills. Visst är det lite samma samma, samma skådespelare, samma typ av miljö, samma typ av karaktärer, samma känsla och sådär, men det är något i själva berättelsen och dess karaktärer som talar mer till mig än de tidigare filmerna som Moonrise Kingdom och Life Aquatic, även om jag så klart håller The Royal Tenenbaums ganska högt också.  

Kommentarer

  1. Jag tyckte också om den här filmen, men jag ser nog Wes Andersons filmer mer för miljöerna och alla snygga detaljer än för själva storyn. Min favorit är nog Moonrise kingdom annars. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…