Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är en novell?

Under dagen idag har det kommit upp flera inlägg om noveller här på bloggen men vi har ännu inte diskuterat vad en novell är. Det är nämligen inte så enkelt som man kan tro, var går egentligen gränserna?

En novell är kort och en roman är lång men det säger egentligen inte så mycket om världen. Enligt Wikipedia skiljer sig även novellen från romanen genom sin stil:

Novellen upptar en händelse, i vilken en snabb och spännande utveckling av en situation, en tilldragelse av egenartad beskaffenhet träder i stället för romanens episka bredd. Om romanen ofta strävar att ge en sammanträngd tidsbild av samhällslivet eller av en persons hela utvecklingsgång så ger novellen ett intressant specialfall och arbetar helst med färdiga karaktärer.

Som väl ganska ofta stämmer, men gör det alltid det? En novell kan väl handla om en ganska lång tidsperiod, som Benjamin Button som nämndes i ett tidigare inlägg idag. En skicklig novellförfattare kan berätta samma historia på 50 sidor som en annan författare kanske behöver 350 sidor till, även om det så klart inte är meningen med alla noveller. En roman kan vara väldigt ingående och egentligen behandla en enda händelse som är snabb och spännande? Men vi kan ju inte kalla den novell om den är 250 sidor lång?

Hur lång är då en novell? Ja därom tvistar väl de lärde och de kommer nog att göra det för all framtid. Jag fegar gärna ur och kallar de där berättelserna som ligger på runt 100 sidor för kortroman. Ett typisk exempel på detta är väl Colm Toibins En lång vinter som kom på svenska förra hösten. Den är 118 sidor lång och går under vad jag skulle kalla en kortroman, den är trots allt utgiven i en bok helt för sig själv. Men på originalspråket engelska ingår den i novellsamlingen Mother and sons och då är det helt plötsligt en novell?  Toibin själv pratade om det här på bokmässan 2012 och menade att den berättelsen egentligen är en del i en rad berättelser på temat mor-son-relationer och tyckte helt klart att vi svenskar var lite knepiga som gav ut den på egen hand. Men kan då en novell vara hur kort som helst? En mening kan väl inte vara en berättelse, eller? I Lydia Davis novellsamling Samarbete med fluga finns det ett flertal korta skrifter insprängda bland längre berättelser. Så här lyder Mammas reaktion på mina resplaner

Gainesville! Så synd att din kusin är död!

Rubriken är ungefär lika lång som hela novellen. Men den är ju med i samlingen, har en rubrik i stil med de andra berättelserna, så då måste det väl vara en novell, eller? 

Men vi kan väl alla vara överens om att en novell ska vara en berättelse av kortare art som skildrar något som börjar och slutar i och med novellen, den ska alltså inte fortsätta i nästa novell, för då är det väl något mer av en följetång som kanske mer blir en roman. Eller? Det finns väldigt tidiga exempel på berättelser som är sammanlänkade, det mest klassiska exemplet är väl Tusen och en natt som har en ramberättelse där Scheherazade berättar en berättelse varje natt för kungen i 1001 nätter för att undkomma avrättning. Dessa fantastiska berättelse kan så klart stå helt för sig själva, så som Aladdin som blivit en stor Disneyklassiker men de hänger ändå ihop, så kan vi kalla dem för noveller? Samma sak gäller Decamerone från 1300-talet där 10 ungdomar berättar 10 fristående berättelser var. Idag kan vi se exempel på berättelser som nästan är motsatsen till dessa gamla klassiska ramberättelser nämligen romaner vars enskilda avsnitt enbart knyts ihop av en skör tråd. Förra året läste jag Tunu av Kim Leine som handlar om invånarna i ett samhälle på Grönland. Varje kapitel skildrar en enskild individ och dennes livsöde. Berättelserna krokar inte i varandra så mycket, det är klart att vissa karaktärer skymtar förbi i andras berättelser men det som håller ihop det hela är landskapet. Man skulle kunna läsa kapitlen i olika ordning och var för sig och ändå få ut något av det. Men inte kan vi väl kalla kapitlen för noveller? Som sagt, gränsen är skör. 

Vad säger då författarna själva om dessa gränser? På Bokmässan 2012 var jag på ett intressant seminarium om den irländska novellen där det diskuterades om att en novell inte behöver en intrig utan snarare en poäng. Colm Toibin förklarade att novellen mer handlar om dagsformen hos författaren, en novell kan komma till honom ena dagen och är han inte snabb med att skriva ner den så är den borta till nästa dag för då kommer det plötsligt en ny novell till honom. Romanen däremot är något han måste återvända till dag efter dag efter dag vare sig han är på humör för just den berättelsen eller inte. Författarinnan Éilis Ni Dhuibnhe jämför skillnaden mellan novell och roman med skillnaden mellan en kopp te och en femrätters middag. Hon menade dock inte att novellen på något sätt är enkel att skriva, den måste trots allt fånga läsaren direkt medan romanen ändå kan ha en ganska lång startsträcka. Den väldigt rolige författaren Kevin Berry berättade att han måste skriva en novell direkt när den kommer till honom, även om han är mitt uppe i ett romanmanus eftersom den annars kommer försvinna. Han beskrev det som att han smyger iväg för en het otrohetsaffär med novellen för att sedan krypa tillbaka till sitt romanmanus med svansen mellan benen. Ja jag vet inte om författarnas syn på novellen ger oss klarare gränser utan den ger väl snarare ytterligare en dimension till det komplexa begreppet som novellen är. 

Det här med begreppet novell var inte alls lätt att reda ut och jag tror nog att vi får enas om att gränserna är ganska suddiga. Det är ungefär som att diskutera vad en mugg är, det finns så många former och färger att vi inte kan sätta en enhetlig definition på det. En mugg kan ha handtag men kan också vara utan. En mugg kan vara gjord av porslin men också av glas. Den kan innehålla varma drycker men även kalla och kanske ibland även mat så som soppa. Vissa tycker att ett kärl är för stort för att kallas kopp medan andra tycker att den har helt fel form för att kallas mugg. Vissa tycker att en berättelse är för lång för att kallas novell men för kort för att kallas roman. 

Det här inlägget får avsluta dagens novellbonanza, tack för att ni lyssnat. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…