Fortsätt till huvudinnehåll

Ett inlägg i debatten om Obama care?

Elysium
Regi: Neill Blomkamp
I rollerna: Matt Damon, Jodie Foster, Sharlto Copley, Alice Braga m.fl.
Biograf Saga Skövde

Året är 2154 och jorden är extremt överbefolkad. De rika har flytt jorden och lever i lyx på en satellit vid namn Elysium som hägrar på himlen för jordborna. Max (Matt Damon) har tidigare livnärt sig som biltjuv men försöker göra rätt för sig genom att arbeta på golvet i den fabrik som skapar robotarna som håller styr på mänskligheten. När Max råkar ut för en arbetsplatsolycka och utsätts för så mycket strålning att han kommer vara död inom fem dagar tvekar han inte att gå tillbaka till den kriminella banan för att rädda sitt liv. Samtidigt smider Elysiums försvarsminister Delacourt (Jodie Foster) planer om en kupp för att störta Elysiums president genom en systemuppgradering, en uppgradering som råkar hamna i huvudet på Max. 

Det börjar ganska bra med en oändlig slum och misär i framtida Los Angeles där människor behandlas som boskap med ständiga kroppsvisiteringar utförda av robotar. Men tyvärr är det väl där som det som är bra slutar. Matt Damons karaktär skämtar med en robot, som så klart känner en hotfull situation, och logiken rinner ut i sanden. Det blir helt enkelt för många element för att det ska kunna hållas ihop eller ens kännas som att det finns något sätt att hålla ihop det på. Max får på sig ett exoskelett för att klara av sitt uppdrag trots strålsjukan, det tar inte många minuter och får inga komplikationer trots att det kopplas på hans nervsystem och att operationen utförs i vad som tycks vara en skitig verkstad. Skurken Kruger (Sharlto Copely) svingar runt på ett ninjasvärd som inte alls platsar i kontexten. Dessutom så känns det som att man suttit och tittat på ett två timmar långt inlägg i debatten om Obama Care. Det känns som att alla som är kvar på jorden inte vill något annat än att ta sig till Elysium för att få vård i deras högteknologiska medicinkapslar som gör alla som nya inom loppet av sekunder. På jorden är nämligen sjukvården usel, folk får gå med brutna ben och det finns inga mirakelkurer för cancer. 

Nej, det här hade kunnat vara bra om man strök bort flera element och läste igenom manuset en extra gång. Tyvärr är jag besviken eftersom jag hade högre förväntningar då regissören Blomkamp tidigare levererat utmärkt scifi med filmen District 9 (där även Copley medverkade) men tji fick jag. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…