Fortsätt till huvudinnehåll

De som kom över havet och fick det sämre

Vi kom över havet - Julie Otsuka

Efter första världskrigets slut var det många japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar. De trängdes på  smutsiga fartyg inpackade på hårda järnbritsar med hela sitt bohag. I sin packning har de kimonor för alla tillfällen och  i handen har de ett foto på sin blivande make. Väl framme blir de våldtagna och får arbeta som slavar. De föder barn efter barn, vissa klarar sig andra inte. År 1941 ändras dock allt, Japan tågar in i andra världskriget och japanerna i USA pekas ut som förrädare. 

Vi sa aldrig emot eller klagade. Vi bad aldrig om högre lön. För de flesta av oss var enkla flickor från landet som inte talade någon engelska och i Amerika visste vi att vi inte hade något annat val än att skrubba handfat och skura golv. 

Ja trots den här bokens söta utseende så är den rätt vidrig. Och då menar jag inte att den är dålig utan den behandlar något fruktansvärt. Otsuka använder en väldigt speciell, och intressant, berättarteknik där hon dels   inte har en huvudperson utan det mesta berättas i Vi-form (som synes i citatet ovan), dels använder hon en slags upprepande uppradning av händelser:

Vi födde sommartid under ekar i fyrtiofem graders värme. Vi födde under årets kallaste nätter bredvid vedeldade kaminer i enrumsbaracker. Vi födde på vindpinade öar i deltat, sex månader efter vår ankomst, och barnen var små och genomskinliga och efter tre dagar dog de. Vi födde nio månader efter vår ankomst, och barnen var fulländade med massor av svart hår. 

Och så fortsätter det i sida efter sida. Dessa upprepningar av sexuellt utnyttjande, födsel, barnuppfostran och så vidare ger läsaren en rytm likt när man läser Illiaden och Odyssén fast utan den striktakravet på versfötter och fallande rytm. För varje "Vi födde" sjunker man bara längre och längre ner i dessa kvinnors hemska öde samtidigt som ens bild av situationen blir större och större. Man kommer nästan på sig själv med att hålla andan mot slutet, så intensivt är det. 

Samtidigt som den här intensiteten skapar Otsuka en väldigt dröms och poetisk värld med sin speciella Vi-berättarstil. Man får aldrig lära känna specifika personer även om namn och personer räknas upp och återkommer. Det blir en slags diffus kollektiv bild av de japanska kvinnorna som ger en helhet som är det som är intressant. Det kunde vara vilken som av dessa kvinnor som råkade ut för vilken som av de uppräknade situationerna, det viktiga är att det här som helhet har hänt och det får inte glömmas bort.

Vill ni veta mer eller har ni redan läst boken och vill diskutera den med andra? Häng då med på surftåg hos nätbokhandeln Fritz & Ståhl! Det bär av nu på tisdag 5 mars kl 20:00 och ni kan läsa allt om det och hur man anmäler sig i mitt tidigare inlägg här

Köp boken här, här eller här

Kommentarer

  1. Har anmält mig till Surftåget nu! Ska bli intressant att se vad det är. Boken var fantastisk.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…