Fortsätt till huvudinnehåll

Visst var det kärlek?

Emma & Uno - Märta Tikkanen

Emma är bara 18 år när hon möter sin livs kärlek Uno. Hon har ett arv att se fram emot, har framtidsplaner inom läraryrket och hon är vacker. Emma och Uno gifter sig året därpå, 1898, och när Emma är 25 år föder hon sitt sjätte barn och är så gott som utblottad. Uno är en riktig konstnärssjäl, han reser runt i norra Europa för olika uppdrag åt olika skolor och tidningar. Ibland har han familjen hos sig men oftast är han ensam. Han umgås med stora namn som Anders Zorn och Carl Larsson, namn som Strindberg, Lagerlöf och Karlfeldt nämns i kretsarna. Uno har varit med och startat folkhögskolan i Brunnsvik och är ett stort namn inom konst- och kulturutbildning från tidigt 1900-tal. men kan man ha en framgångsrik karriär och vara familjefar? vad händer med Emma och de sex barnen?

Märta Tikkanen, en fantastisk finlandssvensk författarinna, råkar vara dotterdotter till Emma och Uno, det här är så som hon föreställer sig att deras berättelse kan ha varit. Genom brev, historiska dokument, foton och intervjuer skildrar hon deras liv genom revolution, världskrig, inflation och inbördeskrig. 

Emma & Uno är en ganska lågmäld roman, det är tydligt att Tikkanen gärna vill hålla sig till de fakta som finns så mycket som möjligt. Det är mycket förklaringar runt familjerelationer och mer frågeställningar kring vad Emma och Uno kan ha känt än att hon uttryckligen påstår hur det faktiskt var. Hon framhäver fakta, så som att Uno var föreståndare för Brunnsviks och låter deras brevkorrespondens tala för sig själv genom direkta citat. Men däremellan lägger hon som sagt in tankar och känslor hos Emma och Uno som hon föreställer sig att det skulle kunna ha varit. Kanske kände han si och hon kan ha tänkt så. 

Romanen är också ett fantastisk kvinnoporträtt av denna Emma som vid 25-års ålder har hand om inte mindre än sex barn och vänder på varenda peng för att få livet att gå ihop. En kvinna som älskar alla sina barn mer än sitt eget liv, en tålmodig kvinna som år efter år hoppas få återförenas med maken. Uno påminner mig faktiskt en del om Strindberg, de är ungefär samtida, de lever för konsten och de har samma heta temperament. Tikkanen lyckas belysa både Emmas och Unos sidor på ett sätt som gör att man faktiskt känner sympati med båda två. 

Läs gärna mitt inlägg om Märta Tikkanens besök på biblioteket i samband med att den här boken kom ut. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…