Fortsätt till huvudinnehåll

Vem var egentligen den där Jack the Ripper?

Nu ser du mig - S. J. Bolton

Londonpolisen Lacey Flinch har haft en brokig bakgrund med drogberoende och hon känner starkt för de unga mörkhyade kvinnor som blir utsatta för gruppvåldtäkter. Hennes arbete med dem blir dock abrupt avbrutet när en okänd kvinna dör i Laceys famn, kvinnan har fått halsen avskuren och förblöder. Metoden och datumet för mordet känns bekant för Lacey, hon har alltid varit fascinerad av Jack the Ripper, och när ännu en kvinna hittas brutalt mördad är det inget tvivel om saken, det härjar en Ripper-kopia i London. Lacey börjar få brev skrivna o blod och konstiga telefonsamtal, är mördaren ute efter henne?

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen, jag är en riktig kriminologinörd men jag läser i princip aldrig deckare. Det låter ju rätt motsägelsefullt, men jag tröttnar oftast ganska snabbt. Antingen är det slött och förutsebart eller så är det onödigt hetsigt med för många tvister att hålla reda på i likhet med Da Vinci-koden. Det här är min första roman av Bolton och jag känner mig ganska till freds. Det är intressanta karaktärer och miljön är bra. Det är inte alldeles för hetsigt men en och annan cliffhanger bjuds det ändå på. Det finns några partier där jag inte riktigt vet om jag ska vara nöjd för att jag är smartare än poliserna eller om jag ska känna mig idiotförklarad men de är få. Det finns några ledande och kanske lite irriterande cliffhangers som jag gärna hade klarat mig utan, men jag känner mig ändå ganska tillfreds i slutet då det hela ändå knyts ihop på ett bra sätt. 

Om inte annat så är Nu ser du mig en riktig nördstudie i Jack the Ripper-fallen. De bestialiska morden återskapas och flera teorier om vem denne notoriske seriemördare läggs fram. Och det tycker jag är det absolut bästa med boken, jag vill ha mer!

En liten parantes som störde mig en hel del är att datumsättningen i boken är helt uppåt väggarna. på ett ställe sägs det att det är 10 dagar från 10:e till 30:e september och mitt i oktoberkapitlen blir det september igen. På ett tredje ställe är det fredagen den 5:e oktober och sedan blir det söndagen den 6:e oktober för att sedan bli lördagen den 6:e oktober. Jag antar att det är en miss i redigeringen av översättningen, men irriterande är det.  

Recensionsbok från Modernista

Köp boken här eller här

Kommentarer

  1. Ja, jag har ju också läst den nu men väntar någon dag med min rec.Jag tyckte själv att den var helt fantastiskt tokspännande men efter att jag börjat tänka på det där med datumen så var det som att det liksom låg lite ivägen. SÅ himla dålig korrläsning! Jag kan inte låta bli att hänga upp mig på det hela tiden (och det ÄR ju hela tiden!) vilket stör läsnigen en smula och famförallt helhetsintrycket. Nåja, med det sagt tycker jag fortfarande att det är den mest spännande deckare jag läst på länge och gillade också Jack-the-ripper-vinkeln.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man började ju ifrågasätta alla tidsbegrepp till slut hehe och det är ju som sagt inte författarens fel alls. Men annars bra!

      Radera
  2. Jack the Ripper, säger du? Då måste den ju läsas! Jag räknade faktiskt bort denna bok - lite slarvigt - eftersom jag tycker att omslaget är ganska gräsligt. Lite sådär skräck-kliché a la Seven. Men böcker med utgångspunkt i Ripper är nästan alltid intressanta :) Läst Patricia Cornwalls bok? Eller Lauritz Anderssons "Jack Uppskäraren - kriminalfall och legend"? Båda riktigt bra, tyckte jag.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …