Fortsätt till huvudinnehåll

Får man daska till ett barn på käften?

Örfilen - Christos Tsiolkas

Hector och Aisha har bjudit in sina vänner på grillfest. I stundens hetta får en 3-åring en örfil av en man som inte är hans pappa. Festen skingras genast och bekantskapskretsen splittras upp i två läger, ett där man anser att dt aldrig är okej att slå ett barn och ett läger där man tycker att det var rätt oskyldigt och att barnet gjort sig förtjänt av det. 

När jag läste beskrivningen av den här boken i höstens SvB-katalog så måste jag erkänna att jag inte alls blev intresserad. Om det inte varit för att enligt O läst den på engelska och hyllat så hade jag nog aldrig läst den. Men den handlar om mycket mer än vad baksidestexten ger sken av, den gör inte bokens innehåll rättvisa. 

Örfilen berättas ur flera personers perspektiv, ett antal karaktärer får i ett var sitt kapitel utrymme för sin historia. Den här örfilen har inte så stor plats i boken som man kunde ana av beskrivningen utan den finns mer i bakgrunden, för att ibland komma upp till ytan, och den håller på något sätt ihop de olika berättelserna som en lite makaber gemensam nämnare. Jag älskar sådana här "saker-ur-flera-perspektiv"-berättelser även om just den här boken inte beskriver samma händelse flera gånger utan mer att det är en samling berättelser som råkar utspela sig i samma umgängeskrets ungefär samtidigt. Karaktärerna pusslas ihop till en helhet genom både sina egna och andra personers ögon. Det dyker hela tiden upp överraskningar och berättelsen blir sällan tråkig trots sina 511 sidor. 

Och det är inte enbart agan som är det moraliska dilemmat i boken, utan det handlar även om invandring, religion, relationer, levnadsstandarder och så vidare. 

Karaktärerna i boken är alla intressanta, men jag faller mer för vissa än andra. Jag tycker bättre om kvinnorna än männen, och det beror nog mest på att alla män i boken är otrogna svin. Och det är här boken faller lite i mina ögon, varför gjorde han varenda man otrogen? Varför måste alla män ragga upp 18-åringar eller gå till horor? Räcker det inte med att någon är lat och att någon är en suput? Och så är det väldigt många som knarkar, det känns också lite som att jag undrar om verkligen alla måste dra en lina eller röka på. Men flera karaktärer tycker jag oerhört mycket om, tonåringarna till exempel (även om de knarkar lite), de kommer stanna kvar hos mig medan jag nog glömmer av de där sviniga männen.


Recensionsbok från Leopard förlag via Booked

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…