Fortsätt till huvudinnehåll

Skumtimmen - Johan Theorin

I början av sjuttiotalet klättrar en liten pojke över stenmuren som avgränsar morföräldrarnas trädgård från världen utanför. Han försvinner spårlöst i dimman - i veckor letar familjen, polis och frivilliga öbor efter honom, utan resultat. Till slut tvingas de ge upp. Över tjugo år senare har hans mor Julia fortfarande inte lyckats gå vidare. Hon är sjukskriven från jobbet och tillbringar dagarna med att tänka på sin son Jens, att fundera på om han lever eller är död, vad som egentligen hände dendär dagen då han försvann. En dag får hon ett samtal från sin far, den pensionerade gamle sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett paket på posten - ett paket innehållande en liten pojksandal. Julia återvänder till ön, och hon känner igen sandalen som en av det par Jens bar den sommaren han försvann. Julia får nu höra talas om en man som en gång i tiden satte skräck i hela bygden, en man vid namn Nils Kant. Han skall dock ha varit både död och begraven när Jens försvann - men det finns de som hävdar att de har sett honom stryka omkring på det öländska alvaret långt efter hans död.

Dethär kan möjligen vara en av de bästa böcker jag läst (eller ja, det stämmer inte riktigt, då jag lyssnade på den som ljudbok). Johan Theorin skriver otroligt bra. Miljöbeskrivningarna av Öland är målande och levande, och karaktärerna i boken är trovärdiga och lätta att sympatisera med. Jag dras verkligen in totalt i den gåtfulla berättelsen. Jag tycker otroligt mycket om Gerlof - en klurig gammal farbror som jag nog hade velat adoptera som morfar om han hade varit en riktig person.
Berättelsen växlar mellan att handla om Julia och Gerlof och deras efterforskningar, och att följa Nils Kant under hans uppväxt och liv. Det är en mycket speciell historia som målas upp; en historia om ondska, om sorg och om att släppa taget och gå vidare. Boken läses upp av Magnus Krepper, och jag tycker hans lugna, mjuka och melodiska röst passar alldeles utmärkt med gåtfullheten och mystiken i berättelsen.

Tidigare har jag läst Sankta Psyko av samma författare. Jag har dessutom läst Nattfåk (recension kommer!) och just nu håller jag på med Blodläge. Jag har definitivt fått en ny favoritförfattare, och inväntar ivrigt fler böcker!

Kommentarer

  1. Läste precis ut Blodläge, vilket gör att jag läst alla tre i Ölandskvartetten. Dock inte Sankta Psyko. Än. Jag gillar verkligen Theorin, fast jag tyckte bäst om Nattfåk och blev lite besviken på de andra två. Förmodligen för att jag väntade mig en spökhistoria och fick något slags historisk deckare. Inget fel på det, men jag ville ha en spökhistoria :)

    SvaraRadera
  2. En award finns att hämta hos mig. Trevlig helg!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Jag har läst och tyckt om alla utom just StPsyko. Alltså den har jag inte läst än, tänkte vänta lite med den. Jag tycker att skumtimmen är den hemskaste, och kanske bästa.

    SvaraRadera
  5. Jag har också läst (lyssnat på) allihopa nu och gillade Nattfåk bäst - den är så kuslig! Fast de andra är självklart också bra. St Psyko är ju helt annorlunda än de andra tre böckerna, på så vis att den handlar om helt andra personer och i en helt annan miljö. Dock pendlar den mellan nutid och "förr i tiden" precis som hans andra tre böcker :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.