Fortsätt till huvudinnehåll

Tills vattnet stiger - Maryse Condé

Babakar har, efter ett stökigt och osäkert liv i Centralafrika, hittat en vardag i sin mors hemland Guadalope. Han har en förlossningsklinik där den haitiska flyktingen Reinette söker vård. Dock hittas hon en dag avliden i sitt eget blod, hon dog under förlossningen. Babakar tar med sig barnet, en flicka som han kallar Anaïs, och hans liv verkar ha fått en ny mening. Men Reinette kände på sig att hon inte skulle leva länge nog för att få se sitt barn utan bad sin rumskamrat Movar att ta med hennes barn tillbaka till hemlandet Haiti. De båda männen bestämmer sig för att gemensamt söka upp Reinettes släkt och de upptäcker allt mer om hennes till synes dunkla bakgrund. 

Den här boken handlar inte bara om de här personerna utan om hela världen, om mänskligheten rent ut sagt. Hur är det att leva i inbördeskrig i Afrika? Hur blir man bemött om man kallar sig Palestinier? Hur kunde Haiti förändras från ett paradis till en anarki över en natt? 

Den nutida berättelsen med Babakar och Movar är egentligen inte en så stor del av berättelsen utan den här tredje personsberättelsen varvas med karaktärernas egna jagberättelser. Jag har inte varit i någon av de här delarna av världen som beskrivs, men det känns som om Condé gör dem rättvisa. Hon skriver inte på något sätt på ett "Åh vad det är synd om folket"-sätt utan det är starka individer, både goda och onda, som lever det liv de kan leva och de tycker inte synd om sig själva. Det är bra postkolonial litteratur från Karibiens innersta hjärta, det vill säga folket. Det känns som att jag lärt mig en smula mer om världen och mänskligheten när jag slår ihop den här boken. 

Jag förstår varför Maryse Condé sägs vara den karibiska litteraturens främsta namn och varför bladn annat DN kallar henne en författare i Nobelklass för det är riktigt bra. 

Köp boken här eller här

Recensionsexemplar från Leopard Förlag







Kommentarer

  1. Låter som en spännande bok. Jag får verkligen lust att läsa den!

    SvaraRadera
  2. Julia: Ja den ger ju en inblick i en helt annan värld.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…