Fortsätt till huvudinnehåll

Boklördag på en söndag

I går läste jag ett inlägg i DN:S boklördag om Moodyssons nya bok Döden & Co som handlar om hans pappas död. En liten artikel i Boklördag, vid namn Döda vita män, skrivs det om att det verkar vara hett att skriva om just döda män så som pappor och makar.


Av en ren slump så har jag faktiskt köpt Joan Didions Ett år av magiskt tänkande för 8:95 på Gekås i Ullared, en bok som nämns i artikeln och sägs vara kritiserad "för att vara en övning i narcissism och fåfänga".

Vad är det då som gör att vi skriver om döda vita män? Jag tänker genast tillbaka på Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman där det på något ställe nämns att hennes mamma och pappa samt flera andra släktingar varit döda så länge och att ingen kan ta illa vid sig. Jag funderar även på en annan artikel i DNs boklördag som handlar om två nya böcker om Palmemordet, där den ena tydligen är såpass anklagande mot Christer Pettersson att han han hade kunnat stämma författaren (eller ännu värre?) ifall han fortfarande levt. Är det helt enkelt så att vi måste vänta på att alla dör innan man kan skriva boken just för att ingen ska kunna säga om den är sann eller inte? Jag har själv funderat på detta, att jag inte skulle kunna skriva en bok om mina äldre släktingar förrän jag är så gammal så de inte finns kvar. Just för att skona de från eventuell uppmärksamhet i media och så vidare. Eller kanske för att de inte ska kunna säga upp all kontakt med mig för vad jag gjort offentligt om dem.


Men är det inte även så att när någon dör så tar man tillvara på livet lite extra? Man önskar att man sagt allt det där man inte hann säga personen, man ångrar allt man inte hann göra ihop. En bok kan därav vara till hjälp för att kanske ta reda på mer om personen i fråga och även vara till hjälp i sorgearbetet och visa resten av världen sin uppskattning av eller sin förakt för personen.


Men jag tror att även annan typ av självbiografisk litteratur blivit allt vanligare. I artikeln om döda vita män nämns även Knausgårds Min kamp. Trots att jag skäms för att ett signerat exemplar av första delen på svenska står oläst i min bokhylla så vet jag nog för att kunna påstå att den serien inte bara handlar om hans döde far, utan målar ut flera av hans näras liv på ett mycket personligt sätt. Ett annat exempel är Caroline af Ugglas som i höstas kom ut med en bok som var baserad på samtal med hennes terapeut.


Om vi har en intressant historia att berätta som är tagen från verkliga livet så tycker jag att man ska göra det. Om man hellre hittar på helt egna historier, och ibland helt egna världar, så tycker jag att man berättar om det. Vad spelar det för roll så länge läsaren tycker om det?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…