Fortsätt till huvudinnehåll

Boklördag på en söndag

I går läste jag ett inlägg i DN:S boklördag om Moodyssons nya bok Döden & Co som handlar om hans pappas död. En liten artikel i Boklördag, vid namn Döda vita män, skrivs det om att det verkar vara hett att skriva om just döda män så som pappor och makar.


Av en ren slump så har jag faktiskt köpt Joan Didions Ett år av magiskt tänkande för 8:95 på Gekås i Ullared, en bok som nämns i artikeln och sägs vara kritiserad "för att vara en övning i narcissism och fåfänga".

Vad är det då som gör att vi skriver om döda vita män? Jag tänker genast tillbaka på Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman där det på något ställe nämns att hennes mamma och pappa samt flera andra släktingar varit döda så länge och att ingen kan ta illa vid sig. Jag funderar även på en annan artikel i DNs boklördag som handlar om två nya böcker om Palmemordet, där den ena tydligen är såpass anklagande mot Christer Pettersson att han han hade kunnat stämma författaren (eller ännu värre?) ifall han fortfarande levt. Är det helt enkelt så att vi måste vänta på att alla dör innan man kan skriva boken just för att ingen ska kunna säga om den är sann eller inte? Jag har själv funderat på detta, att jag inte skulle kunna skriva en bok om mina äldre släktingar förrän jag är så gammal så de inte finns kvar. Just för att skona de från eventuell uppmärksamhet i media och så vidare. Eller kanske för att de inte ska kunna säga upp all kontakt med mig för vad jag gjort offentligt om dem.


Men är det inte även så att när någon dör så tar man tillvara på livet lite extra? Man önskar att man sagt allt det där man inte hann säga personen, man ångrar allt man inte hann göra ihop. En bok kan därav vara till hjälp för att kanske ta reda på mer om personen i fråga och även vara till hjälp i sorgearbetet och visa resten av världen sin uppskattning av eller sin förakt för personen.


Men jag tror att även annan typ av självbiografisk litteratur blivit allt vanligare. I artikeln om döda vita män nämns även Knausgårds Min kamp. Trots att jag skäms för att ett signerat exemplar av första delen på svenska står oläst i min bokhylla så vet jag nog för att kunna påstå att den serien inte bara handlar om hans döde far, utan målar ut flera av hans näras liv på ett mycket personligt sätt. Ett annat exempel är Caroline af Ugglas som i höstas kom ut med en bok som var baserad på samtal med hennes terapeut.


Om vi har en intressant historia att berätta som är tagen från verkliga livet så tycker jag att man ska göra det. Om man hellre hittar på helt egna historier, och ibland helt egna världar, så tycker jag att man berättar om det. Vad spelar det för roll så länge läsaren tycker om det?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…