söndag 27 februari 2011

Boklördag på en söndag

I går läste jag ett inlägg i DN:S boklördag om Moodyssons nya bok Döden & Co som handlar om hans pappas död. En liten artikel i Boklördag, vid namn Döda vita män, skrivs det om att det verkar vara hett att skriva om just döda män så som pappor och makar.


Av en ren slump så har jag faktiskt köpt Joan Didions Ett år av magiskt tänkande för 8:95 på Gekås i Ullared, en bok som nämns i artikeln och sägs vara kritiserad "för att vara en övning i narcissism och fåfänga".

Vad är det då som gör att vi skriver om döda vita män? Jag tänker genast tillbaka på Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman där det på något ställe nämns att hennes mamma och pappa samt flera andra släktingar varit döda så länge och att ingen kan ta illa vid sig. Jag funderar även på en annan artikel i DNs boklördag som handlar om två nya böcker om Palmemordet, där den ena tydligen är såpass anklagande mot Christer Pettersson att han han hade kunnat stämma författaren (eller ännu värre?) ifall han fortfarande levt. Är det helt enkelt så att vi måste vänta på att alla dör innan man kan skriva boken just för att ingen ska kunna säga om den är sann eller inte? Jag har själv funderat på detta, att jag inte skulle kunna skriva en bok om mina äldre släktingar förrän jag är så gammal så de inte finns kvar. Just för att skona de från eventuell uppmärksamhet i media och så vidare. Eller kanske för att de inte ska kunna säga upp all kontakt med mig för vad jag gjort offentligt om dem.


Men är det inte även så att när någon dör så tar man tillvara på livet lite extra? Man önskar att man sagt allt det där man inte hann säga personen, man ångrar allt man inte hann göra ihop. En bok kan därav vara till hjälp för att kanske ta reda på mer om personen i fråga och även vara till hjälp i sorgearbetet och visa resten av världen sin uppskattning av eller sin förakt för personen.


Men jag tror att även annan typ av självbiografisk litteratur blivit allt vanligare. I artikeln om döda vita män nämns även Knausgårds Min kamp. Trots att jag skäms för att ett signerat exemplar av första delen på svenska står oläst i min bokhylla så vet jag nog för att kunna påstå att den serien inte bara handlar om hans döde far, utan målar ut flera av hans näras liv på ett mycket personligt sätt. Ett annat exempel är Caroline af Ugglas som i höstas kom ut med en bok som var baserad på samtal med hennes terapeut.


Om vi har en intressant historia att berätta som är tagen från verkliga livet så tycker jag att man ska göra det. Om man hellre hittar på helt egna historier, och ibland helt egna världar, så tycker jag att man berättar om det. Vad spelar det för roll så länge läsaren tycker om det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...