Fortsätt till huvudinnehåll

Bokmässan 2018: Sorg och hopp med ALMA-pristagaren

2018 års ALMA-pristagare Jacqueline Woodson blev otroligt förvänad över att vinna priset då hon inte visste att det kunde gå till en amerikan. Hon har också blivit vald till läsambassadör hemma i USA så den senaste tiden har krävt en hel del självomhändertagande mitt i all uppståndelse. 

Hon debuterade under tidigt 90-tal och har en tydlig egen ton i sina barn- och ungdomsböcker. Hon tycker inte att hennes böcker tar upp särskilt svåra ämnen då det är ämnen aom vi pratar om varje dag. Hon sätter sig inte ner för att skriva något svårt, livet är svårt, hon skriver om det hon känner för. Hon vill vara en berättare, inte hamna i en box med etiketten barnboksförfattare eller ungdomsboksförfattare utan hon skriver det hon vill. Hon hittade sin röst i att skriva för unga, men ibland vill hon berätta om en vuxen somser tillbaka på ungdomen också. Hon vill berätta för alla.

Hon älskar södern och flyttade därifrån aom liten men har insett att många inte vågat berätta om tiden där förrän efter de lämnat. Hon ser sig själv som en som fyller i den där tystnaden som blir där ingen berättar, hon fyller i luckorna som ingen annan tar upp. Hon använder sin aktivism som ett verktyg i sitt berättande. 

Hon bestämde sig för att bli författare redan som sjuåring, det blev som ett tunnelseende. Även om hon läste långsamt hade hon det allra viktigaste, massor av berättelser att ta till sig. 

Hon älskar sina karaktärer, hon spenderar så mycket tid på dem. Hade läsaren tyckt om karaktärerna om inte hon gör det? Att skriva en pojke var en utmaning, hon fick tänla sig en blandning mellan hur hennes drömson skulle vara och hur hon själv skulle vara som pojke. Dessutom tycker hon mycket om att skriva i första person vilket inte alltid är helt lätt med såpass olika karaktärer som hon har. Men hon tror att läsaren ser karaktärerna som männskliga och älskar dem också. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo