Det är inget tvivel om att Wolffs bok är ett mästerverk inom romankonsten. Den balanserar på en tunn linje mellan att vara en vidrig kvinnosyn och en skarp och kritisk blick på mannens sätt att se på kvinnan. Som läsare måste en vidga sitt perspektiv en aning och svälja att det inte är berättarens (och absolut inte författarens) önskan att mena att kvinnan är underordnad utan att inse att det handlar om en manlig blick som i högsta grad existerar i samhället utanför fiktionen.
Känslan i romanen påminner mig mycket om några av mästerverken inom en av mina favoritkategorier inom romankonsten, det där surrealistiska och lite obekväma en hittar hos Murakami, Auster och till och med Kafka och lite David Lynch. Det är lite mystiskt, paradoxalt, det går inte riktigt ihop men uppenbarligen gör det ju det ändå. Jag tycker mycket om den första berättelsen om Ellinor, men jag tycker det faller ganska platt då det övergår till Max tyvärr. jag tycker inte att berättelserna flyter in i varandra på ett tillräckligt bra (eller konstigt för den delen) sätt.
"De polyglotta älskarna" belönades med 2016 års Augustpris i den skönlitterära kategorin.
Köp boken här eller här.
JIANBIN0121
SvaraRaderaoakley sunglasses
nike air max
gucci outlet online
ferragamo shoes sale
gucci borse
fitflops sale
ralph lauren outlet
cheap oakley sunglasses
moncler outlet
swarovski crystal
Oh men jag som varit supertveksam till denna. Känns väldigt navelskådande och neurotisk. Men när du börjar skriva om Murakami och Auster som jag älskar så blir jag mer sugen. Har du läst något av Austers fru - Siri Hustvedt?
SvaraRaderaAbsolut, tycker att hon är superbra!
SvaraRadera