Kulturloggen

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart

Text: Lorenzo de Ponte

Regi: Ole Anders Tandberg

I rollerna: Ola Eliasson, Yana Kleyn, Michele Angelini, Malena Ernman, Lutando Qave, Sara Widén, Linus Börjesson, Anders Lorentzon och Kungliga operans kör. 

Spelas just nu på Kungliga operan i Stockholm, direktsändes till 71 biografer ute i landet den 22:e mars. 

Don Giovanni (Ola Eliasson), eller Don Juan som vi känner honom i Sverige, har förfört tusentals kvinnor runt om i Europa med inställningen att om man bara älskar en kvinna lämnar man alla andra utanför. Han bryr sig inte om hur de ser ut eller var de kommer ifrån, han jagar allt som rör sig. En dag kommer vändpunkten för serieförföraren, Donna Annas (Yana Kleyn) pappa kommendören (Anders Lorentzon) blir skjuten, Donna Elvira (Malena Ernman ersatte Elin Rombo i den här föreställningen pga sjukdom) vill ha sin hämnd på sin otrogne älskare och Masetto (Linus Börjesson) vill slå ihjäl honom efter att han förfört hans nyblivna fru Zerlina (Sara Widén). En vansinnesjakt är igång men den notoriske förföraren slutar aldrig jaga kvinnor, han kan inte låta bli även om döden står för dörren. 

I Ole Anders Tandbergs uppsättning av Mozarts klassiska opera har handlingen flyttats till nutid. Don Giovanni raggar på snuskiga offentliga toaletter och han dricker lådvin. Den inledande scenografin är otroligt effektfull med sin sunkighet och blir bara bättre allt eftersom blodet flödar. Däremot plockas toalettmiljön bort och ersätts av någon slags mörk underjordisk håla med trappor och pelare som kanske känns lite mindre modernt även om det så klart symboliserar Don Giovannis resa mot helvetet mycket bra. Det är en blodig och thrillerartad historia vi får se så även om man redan känner till Don Giovannis öde kan man ändå sitta på nålar tills det är dags. Kvinnorna i den här uppsättningen är ganska tuffa, de tar för sig, visar sin upphetsning och våldför sig på Don Giovanni men det blir ändå lite av en krock när den förlegade kvinnobilden i berättelsen möter den moderna miljön, den vinner nog inte på att moderniseras. 

Sångarna är helt fantastiska, man kan inte annat än känna sig stolt över att ha en sådan ensemble i lilla Sverige. Jag förstår inte många ord av italienska så det är tur att det finns textning men jag kom på mig flera gånger då jag kollade på sångarnas ansiktsuttryck i stället för att läsa texten och så hade jag ingen aning om vad de sjöng om, men det gjorde inte så mycket eftersom man får bra känsla av det ändå. Den föreställning jag såg var en direktsändning från Kungliga operan på kulturhuset i Skövde och den visades på 70 platser till, den största direktsändningen av det här slaget i Sverige hittills. Tyvärr var sopranen och hovsångerskan Elin Rombo magsjuk just till den här föreställningen men Kungliga operan ställer aldrig in en föreställning utan lyckades värva superstjärnan Malena Ernman för ett blixtsnabbt gästspel. Hon satte sig in i en helt okänd uppsättning på dryga fyra timmar och hade dessutom inte sjungit rollen på många år. Hon gjorde en fenomenal insats och man hade aldrig kunnat tro att hon inte tillhörde originaluppställningen. I pausen mellan akterna fick hon lite by the way veta att hon skulle vara halvnaken på scenen och inte ens det störde hennes fenomenala insats. 

Bilderna är hämtade från Kungliga operans pressbildsarkiv på www.operan.se