Vi som växte upp under 60- och 70-talen har fått vår första generationsroman står det på baskidan av min pocketversion av Fagerholm genombrottsroman, citerat från Christine Sarrimo, Sydsvenska Dagbladet. Det kan jag som 80-talist inte direkt relatera till så jag får lita till Christines ord där men det är inte vårt att föreställa sig att det är sant.
Det fantastiska sommarparadiset som står i romanens centrum målas upp i ett bildspråk som kan stå helt för sig själv, faktum är att det faktiskt på ett sätt är hela romanen. Berättelsen om Thomas, Isabella, Kajus, Rosa och alla andra berättas inte i ett traditionellt "Det var en gång och sedan hände det här"-sätt att berätta utan det berättas helt utifrån vad som händer och sker, sett ur pojken Thomas ögon. Det finns ingen framträdande berättare som knyter ihop historien utan olika skeenden slängs ut på boksidorna och läsaren får knyta ihop bilderna själv. Det är ett otroligt skickligt berättarsätt, som om att man bara matas med någon annans minnesbilder fat i sitt eget huvud. Man får liksom koppla ihop alla fantastiska strandvyer och barnlekar med en underliggande ångest över vardagen och att växa upp. Man får vara lite mer på sin vakt som läsare men samtidigt är det mer givande att få vara lite mer aktiv själv.
Köp boken här eller här.
Kommentarer
Skicka en kommentar