Fortsätt till huvudinnehåll

Den första kampen

Min kamp 1 - Karl Ove Knausgård

Äntligen lyckades jag ta mig förbi ångesten över den så hypade Knausgård och faktiskt läsa boken. Äntligen!


Min relation till herr Knausgård är ändå ganska lång och knagglig. Jag blev först intresserad av att läsa hans verk redan när de enbart fanns på norska men jag tyckte att det var lite väl dyrt med norska böcker så jag väntade. Han skulle besökt Skövde före bokmässan 2010 men ställde in pga sjukdom i familjen. Och så kom bokmässan, första kampen kom ut på svenska och så var det kört. Bokmässan 2011 gjorde det inte lättare, köerna till Knaus seminarier och signeringsköer var enorma, både kreti och pleti köpte hans bok. På bokrean i vintras köpte jag tvåan och trean för att se om peppen infann sig, men icke. Det tog till alldeles nyligen för mig att sätta igång. Det slutade med att min sambo frågar mig "När fan ska du läsa kampen egentligen?" på vilket jag svarade "nu" och satte igång. 

Så vad skriver man om en bok som alla läst och redan skrivit om? Ja, jag kan väl börja med att säga att jag faktiskt tyckte om den. Varje gång jag lyssnat på herr Knaus har jag känt igen mig och haft känslan av att han skriver böcker som jag skulle ha skrivit om jag vore författare. Och det stämde helt. Utan att försöka påstå att jag skulle kunna jämföras med hans projekt så kan jag säga att jag hade gjort precis samma sak. Jag känner igen mig, jag går med Karl Ove på alla tidsplan på ett igenkännande sätt, fast vi går parallellt för han har sin historia och jag har min. Anledningen till att folk tycker om hans berättelse är, tror jag, för att han skriver naket och utan krusiduller. Visst han har sina liknelser och metaforer men de sitter precis där de ska så att alla hänger med. Ni vet hur man brukar tala om underliggande meningar i Shakespeares verk, eftersom man på den tiden inte riktigt fick säga vad man ville, så är det inte med Knaus utan tvärtom. Han bara vräker ur sig allt, nämner det vi andra knappt vågar tänka på vid namn. Han erkänner allt in i minsta detalj. Det här handlar inte bara om hans far och hans första samt andra fru utan han lämnar även ut sig själv totalt. Hur han tyckte att det var tråkigt att hångla med en tjej han egentligen inte var så intresserad av eller hur han trodde att han aldrig skulle få ligga eftersom hans pitt (den svenske översättarens ordval, inte mitt) pekade snett uppåt. Alla hade inte berättat om sina föräldrars skilsmässa och sin fars alkoholism för sådant skäms man för och vill hålla det inom familjen. Innehållet är inte särdeles chockerande, det är ingen dramatisk skildring som i Pojken som inte fanns eller något smaskigt skvaller men det är verkligheten, en verklighet som alla inte varit med om men som alla har sin version av. Han har antagligen trampat sina nära och kära en del på tårna med att lämna ut alla så här men jag tror inte att de behöver vara allt för långsinta, vi vet trots allt inte hur mycket sanning som faktiskt ligger bakom boken, det kan vara falska minnen och överdrifter till både det förskönande och till det negativa hållet.  

Sedan är det väl något speciellt med hans skildringar av Norge. Han målar upp ett dystert landskap som samtidigt är så unikt för det här vackra landet. Och han gör det med ett träffsäkert språk. Jag förstår inte hur han kunnat skriva alla dessa tusen sidor på bara några år, för mig hade dessa formuleringar tagit en evighet. 

Del nummer sex i serien, den sista alltså, har just kommit på svenska och den är avskräckande dryga 1100 sidor lång. Jag vet inte om jag kommer att ta mig så långt som till den men jag hoppas att det inte dröjer tre år innan jag läser del två i alla fall. 

Om du, som jag, inte vågat dig på att läsa Min kamp tidigare kan du köpa den som pocket här eller här, samt e-bok här eller här.     

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo