Fortsätt till huvudinnehåll

The Guardian.


The Guardian sändes under perioden 2001 - 2004. I huvudrollen ser vi Simon Baker (The Mentalist) som spelar Nick Fallin - en ung, framgångsrik advokat, anställd på sin fars prestigefyllda advokatbyrå i Pittsburgh. Där sysslar han mest med företagsjuridik och tjänar gott om klöver.

Efter att ha gripits för droginnehav och användande av droger, blir han dömd till samhällstjänst - 1500 timmar - på Legal Services of Pittsburgh. Ni vet, när polisen läser upp Miranda för brottslingar (you have the right to remain silent bla bla) så säger de ju att om man inte har råd med en advokat kommer man att bli tilldelad en försvarare. Det är sådana advokater som arbetar på Legal Services. Inte direkt några flashiga high-profile-cases utan ärenden som rör människor från den lägsta samhällsklassen. Det blir lite av en aha-upplevelse för Nick Fallin som alltid rört sig i de finare sociala kretsarna och inte direkt behövt fundera på att det finns människor som har det riktigt svårt.

Första avsnittet i serien börjar så otroligt bra. Man ser en pojke komma gående längs en trottoar på väg mot skolan. Han är blodig och uppenbart i chock och det visar sig att han just bevittnat när hans far mördat hans mor. Fantastiskt spännande. Tyvärr håller casen inte riktigt samma intressenivå genom serien, jag tycker oftast de är ganska ointressanta även om det i undantagsfall glimtar till. Det absolut mest fängslande i serien är relationen mellan Nick och hans pappa Burton Fallin. Nick bär på otroligt mycket ilska gentemot sin far, som i sin tur verkligen försöker få bättre kontakt med sin son men det blir väldigt ofta fel och dumt och klumpigt. Det finns så mycket smärta, så mycket som är osagt, så mycket osäkerhet och så mycket öppna sår att det nästan gör ont i mig. Jag vill kliva in i serien och medla mellan de båda, hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra och få en riktigt bra far-son-relation. Detta gör hela serien för mig.

De skådespelarna som har huvudrollerna och de största birollerna är duktiga, särskilt gillar jag Dabney Coleman som spelar Burton Fallin. Oerhört bra skådespeleri, han är helt given i rollen. Simon Baker är en av mina favoritskådisar, och han är också mycket trovärdig i sin roll. Jag gillar aldrig Alan Rosenbergs rollfigur - han spelar Nick Fallins chef på Legal Services. Jag vet inte varför, men jag stör mig på honom genom hela serien. Detta beror dock inte på skådisen, jag tror att det är meningen att man ska störa sig lite på honom. Eller, jag hoppas att det är meningen.



I första säsongen är soundtracket helt otroligt dåligt, då man lagt in när domaren läser upp Nick Fallins samhällstjänstdom. Helt sjukt b. Till säsong två har de dock ändrat till låten The empire in my mind med The Wallflowers vilket är väldigt mycket bättre.

The Guardian har en sida på IMDB som du kan hitta här, och en wikipedia-sida som du hittar här. Jag hittar inte DVD-boxarna i någon svensk nätbutik, däremot finns det gott om dem på ebay.com.
Någon som sett The Guardian som vill delge sina åsikter om serien? I am all ears (eller eyes, för att vara exakt).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo