Svanen gestaltar den fantastiska isländska miljön på ett underbart sätt. Naturen får eget liv med strömmande åar, slukande sankmarker och vackra berg. Korna, fåren och hästarna får mänskliga drag och blir minst lika viktiga som människorna i berättelsen. Det kan till och med tyckas att människorna parodieras. Landsbygden är enorm kontrast mot staden och flickan får uppleva många nya saker, både bra och dåliga.
Karaktärerna i boken har inga namn utan de benämns som flickan, bonden, dottern, daglönaren och så vidare. Den är berättad ur flickans perspektiv och trots att hon inte alltid förstår vad som händer så kan läsaren mellan raderna utläsa precis vad som pågår, till exempel när flickan tror att Daglönaren har en spene som man kan mjölka, vilket han gör framför henne.
Det finns även en hel del inslag av blandning mellan dröm och verklighet då flickan ofta drömmer eller fantiserar ihop egna versioner av världen:
Flickan lutade sig framåt på hästen och somnade nästan medan den långsamt lunkade åstad, och hon tyckte att hon färdades fram på ett brunt, varmt skepp som seglade mjukt och behagligt på ett upprört hav på väg ut i något som hon inte hade en aning om var det skulle sluta.
Språket är som ni ser poetiskt och ger en fantastisk stämning som får i alla fall mig att längta efter den levande och lite magiska naturen på Island, men människorna i berättelsen kan jag gärna vara utan.
Kommentarer
Skicka en kommentar