Det tar mig ganska lång tid att komma in i någon känsla för Eli. Hon super och knarkar i tonåren vilket får mig att inte tycka synd om henne när hon börjar få sina anfall och psykoser, men jag tycker inte heller illa om henne. Jag tycker mest ingenting. Men när hon sedan börjar bli intagen och tvingas ligga bältad i sitt eget kiss en hel natt eller när hon med krossat glas skär sig i pannan på rösternas begäran blir jag betagen. Det finns kanske inte en öppen kritik mot psykvården men den hyllas inte direkt heller. Hon möts gång på gång av yttranden om att hon är för sjuk för att få hjälp och patienterna behandlas inte väl på avdelningen heller. Hon träffar några guldkorn som hjälper henne och det är väl tur det.
Något annat som slår mig är självklart den biografiska aspekten. Jag läste någonstans, i samband med att hon vann Sveriges radios romanpris i år, att någon anklagade boken för att vara allt för biografisk. Eli och Grimsrud är lika gamla, födda -63, de har samma frisyr, kommer båda från Norge men bor i Sverige, har synskador, gillar färgstarka kläder, skriver böcker, regisserar filmer med samma namn och blir nominerade till/vinner priser som nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Sveriges radios romanpris. Jag har medvetet valt att inte sätta mig in i Grimsruds liv bara för att kunna läsa den här boken utan facit i hand men ingen kan väl påstå att den inte är baserad på henne själv? Och min ställning är mest, ja men vad gör väl det? Har man en bra historia att berätta, vare sig den är sann eller inte, så berätta den!
Allt som allt en tung berättelse om något som faktiskt är vissa människors vardag. Den är skriven på ett fragmentariskt sätt, man vet aldrig var man kommer in i historien i ett nytt kapitel, eller för den delen vilken tid man befinner sig i. Och jag kan tänka mig att det är så det är att vara schizofren, man vet ju aldrig vad som ska hända när man vaknar på morgonen, eller riktigt vem man kommer vara. Den är lättläst, trots det tunga innehåller och den ger även hopp och glädje då Eli trots allt har bra stunder. Man kanske kan tycka att den här boken är så långt från ens vardag det bara går, men jag tycker ändå att man kan finna en viss igenkänningsfaktor. Visst har alla nojor och rädslor, det är bara inte alla som har den där spärren som gör att man blir kvar i verkligheten.
Köp boken här, här eller här
Köp boken här, här eller här
Jag har också läst och skrivit ett inlägg om En dåre fri. Men jag hade svårt att ta till mig boken faktiskt.
SvaraRaderabokstödet: Ja jag hade svårt till en början men efter halva så gick de bra och nu efteråt ser jag det lite som en feel-goodbok hehe
SvaraRadera