Fortsätt till huvudinnehåll

Osäkerhetsrelationen - Helena Granström

Det tar bara några sidor för mig att fastna totalt i den här boken, och jag ska nu försöka förklara varför. 

Det är ett antal forskare som diskuterar vetenskap, och jag blir på något sätt indragen och jag blir en av dem.Vi diskuterar allt från att havet och himlen inte är blåa till världens minsta byggstenar. Vi kommer in på hur vi kan tala om sådant som vi inte kan se med blotta ögat och vad ljus egentligen är. Är det vågor? Är det partiklar? Forskarnas åsikter går isär. Hur kan vi egentligen veta något om världen och räcker vårt språk verkligen till för att förklara allt som finns?

För mig som läst både språk och filosofi är detta ren och skär porr. Jag sitter där och får en känsla av att sitta och fika med Einstein och hans relativitetsteorier. Eller som i den här delen:

Om vågfunktionen vet man detta: av någonting är
den en fullständig beskrivning. Av verkligheten? Av
vetenskapens kunskap om verkligheten? Av vad det
någonsin kommer att vara möjligtför en människa att
ta reda på om verkligheten?

Man vet inte. 

Helt plötsligt har jag Immanuel Kant framför mig som sitter och spånar angående hans filosofier om tingen i sig. Nu vet inte jag om det är en medveten intertextualitet från Granströms sida, men vad gör det? Det är så bra. Och så den här passagen om språkets problem:

Du kan inte tala om atomer. För att det skall vara
möjligt måste någonting ske med språket - begränsning
eller tänjning? Måste det vidgas, svälla eller
avta?

Här är jag i stället i den analytiska filosofins sällskap med namn som Russell och Wittgenstein och blir frustrerad över hur språket kan vara ett hinder när vi ska förklara världen. 

Jag fullkomligt älskar Osäkerhetsrelationen och kommer nog läsa om den flera gånger samt slänga mig över Granströms andra verk. Det ska bli fantastiskt kul att träffa henne ikväll på bibliotekets Forum för Poesi och Prosa. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo